Inga Konstigheter

Blues, alltid denna blues, blues från högtalare på fönsterbräda, blues och tekopp med Kushmi-te och liten mörk chokladbit, blues i öronen och jag är rädd igen.
Meningen med mitt projektarbete var att jag skulle utmana mig själv. Jag visste att det skulle bli svårt, fan, jag ville att det skulle bli svårt. Jag ville ju växa som människa och allt det där.
Det var i somras. När jag sög i mig allt och var sådär förlamande uttråkad.
Det är jag inte nu.
Eller, det kanske jag är, på ett sätt, men jag har i alla fall grejer att göra nu. Mycket grejer. Faktiskt... väldigt mycket grejer. Grejer jag inte ens vill göra, men som behövs göras, som jag försöker välja. Är så uttråkad av vardagens monotoni, men så jävla upptagen av den. Tillräckligt upptagen för att inte vilja ha några jävla utmaningar, svårigheter, för att inte orka växa som person. Det räcker så väl med kaffekickade måndagmornar, komplexa psykologiuppgifter och skrotlyftande på gymmet. Jag behöver inget mer, bara något annat.
Poängen: jag är rädd. Jo. Fan.
Det är inte logiskt. Jag är bra på det jag gör; jag är tillräckligt social, intelligent och kreativ, jag kan hantera de situationer jag kommer ställas inför - det vill säga intervjuer med hemlösa - men jag låser mig. Sirapslungor och stenmage. Fan. Sen ilskan, skammen, frustrationen: vad sysslar jag med?
Tystnad i huvudet, tjutande i öronen, mental tinnitus, svarslöst psyke. Huvud i händer och för många koppar glögg.
Samtidigt. Lite fnissig. Lite energi som sipprar ut och liknar magkatarr, men som är sammanbiten styrka, lite som blixtar i magsäcken. BHAM och det löser sig, WHAM och det kommer ju verkligen gå bra, SHAZAM och det här är bara skola; öm i magen men lugnare i huvudet. Lite bedövad. Lite fnissig. Livrädd och synnerligen road.
Inga konstigheter.


Dagens lilla glädje-grej: att ta en alldeles för lång dusch.
Sweet dreams <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0