thatsthewaywegetby

Hans liv är intressant, spännande på det där sättet som bara filmer brukar vara. Jag kommer på mig själv med att glömma bort att anteckna, uppslukad som jag är i berättelsen om militärjuntor, brustna hjärtan, poesi och gränslös kärlek. Jag säger nästan ingenting under en och en halv timme. Kommer med någon följdfråga då och då, ändrar subtilt riktningen i samtalet. Men mest lyssnar jag bara. Inspireras.

Jag är privilegierad, säger han vid ett tillfälle. Jag nickar, rynkar pannan lite. Vet du varför? frågar han. Jag skakar lätt på huvudet - kan ju gissa, tänker jag, men är fortfarande bara tyst. Han lutar sig framåt, ögonen smalnar, han knackar i bordet för varje ord: jag har min dotter, säger han. Hans blick liksom fnissar i ögonen, jag känner hjärtat svälla upp, nickar, antecknar snabbt. Jag har alltid haft henne att kämpa för, säger han och lutar sig tillbaka i stolen igen. Jag ler brett, nickar entusiastiskt en gång till. Vill på något sätt uttrycka hur otroligt vackert jag tycker det är, men vet att det inte är min plats, så jag fortsätter vara tyst.

Självklart heter han inte Mr.Smith. Jag leker bara forskare och försöker skydda hans identitet.

Han har haft ett rätt tufft liv, och han är arg på samhället, men inte bitter. Jag funderar mycket över det, där på caféet och under hela intervjun, men nej, han är verkligen inte bitter. Arg, ja, bitter, nej. Jag blir så lycklig över det. Det ger mig så mycket hopp. Jag älskar honom för det.

Bitterhet är så onödigt. Förståeligt, absolut, men så hjärtslitande onödigt. Man kan lägga sin energi på så mycket annat, och det är precis vad Mr.Smith har ägnat hela sitt liv åt. Och han tillbringar sex timmar om dagen med att stå i ett hörn och sälja en tidning. Han borde vara stadsminister.

Dagens lilla glädje-grej: att sleva i mig resterna av ett paket snabbnudlar och skicka in psykologiarbetshelvetet.

Sweet dreams <3