thatsthewaywegetby

Det är fredagkväll, sådär runt elvasnåret, på någon hemmafest med klasskompisar. Sitter ensam ute på altanen, skriver ett sms, så säger någon bakom mig: det var visst bara du och jag kvar.

Jag vänder mig om, tänker: nejmen på riktigt? och får syn på en snubbe i skuggorna, cigg i handen, spretigt hår. Jag vinkar lojt. Hej hej.

Får jag slå mig ner? frågar han. Jag nickar, hoppar lite åt ena sidan så han får plats mittemot mig.

Du går inte på min skola, va? frågar jag. Han tar ett bloss, knackar av lite aska på marken, tittar på mig. Näe, svarar han, lite släpigt nästan. Berättar att han går på en, enligt mina fördomar, smärtsamt snobbig skola. Jag ler artigt, frågar om han känner en före detta klasskompis, det gör han, jag säger jaha.

Vi pratar en liten stund. Han har pluggat utomlands, vill blir jurist eller hur det nu var, jag vill tågluffa och jobba i England, han säger jaha. Nånting måste redan där ha varit skevt i samtalet, för när ett par kompisar kommer i närheten hojtar jag åt dem, nästan desperat, högre än jag tänkt, och jag tror de hör det, för de kommer snällt och sätter sig bredvid mig, tänder varsin cigg och kommer in i samtalet.

Sen går det bara utför.

Snubbens kompisar kommer strax ut och frågar hetsigt och oprovocerat vår lilla grupp: är det nån här som är sosse? Jag räcker upp handen, stoneface, inväntar reaktion. På riktigt? frågar de, tittar på varandra, lite obekväma. Visst, säger jag. Kan vara vänsterpartist också. (Allt för att provocera, blinkar jag till kompisen bredvid. Hon fnissar, säger åt mig att stå för det. Jag nickar. Står för det.)

Snubben mittemot mig stirrar. Är du? frågar han. Jag nickar. Sure. Han skruvar på sig.

Jag skriver färdigt mitt sms, och när jag fokuserar på samtalet nästa gång har vi lämnat teoretiska ideologier och kretsar nu kring ren och skär fucking rasism. Kompisen bredvid mig fimpar sin cigg och höjer rösten, snubben slår ut med händerna, jag fnissar lite för mig själv; what the fuck? En annan kompis skakar på huvudet och säger snälla, inte politik, inte nu.

Inomhus sprider sig ryktet snabbt, det sitter en SD:are där ute!! Några springer ut och lyssnar, andra suckar, muttrar för sig själva. Jag ursäktar mig, letar upp mina vänner, ramlar ihop i en fnissande hög, märker hur stämningen successivt förändras i hela huset. Plötsligt blir det så tydligt vi mot dom, vår skola mot deras, vår politik mot deras, gott mot ont och så vidare. Hela festen är ett experiment i socialpsykologi.

Jag går ut igen efter en stund. Situationen har blivit ännu värre. Min kompis sitter och skriker (jag hatar dig, förlåt, men det gör jag, säger hon), snubben ser förtvivlat frustrerad ut, jag klappar min kompis på ryggen och krossar snubbens argument med en ordvändning och ett oskyldigt leende.

Vi går tidigt. Jag får hindra en vän med våld från att springa tillbaka in och klå upp SD:aren. Det ligger nåt odefinierbart smutsigt över hela kvällen, som om allting blev nersolkat av den där enda, tomt babblande idioten.

Jag älskar att alla har olika åsikter. Det måste vi ha. Jag har lärt mig att försöka vara stor nog att se bortom politiken till människan under, men det här gick för långt. Det handlade inte om politik, det handlade om empati, medmänsklighet, någon sorts jävla förståelse för människor med andra förutsättningar än en själv. Snubben saknade det. Han fattade ing-en-ting.

Ja, man måste ta debatten med SD; precis som jag har skrivt ändlösa argumenterande texter och debatterande tal om. Men här är min fråga: hur tar man debatten med någon som inte vill lyssna?