thatsthewaywegetby

Det är oktober och det regnar och jag dricker te och det rullar på.

Uttrycket har alltid förbryllat mig lite. Är det en bra sak, att det rullar på? Rullar på, som vadå? En cykel? Bil? Ångvält? Hamsterhjul, att vi pinnar på, och så... rullar det på?

Nej, cyniskt. Förlåt.

Den där skammen, alltså. Skammen över att inte, how to say, uppskatta allt tillräckligt, skammen över att vilja förändra det som redan, teoretiskt sett, är... perfekt. För fan, det är ju det. Jag kan inte tänka mig något i mitt liv som inte är riktigt jävla bra. Sure, ett jobb hade inte suttit fel, lite mer pengar på kontot, men summa summarum: life's good. Väldigt fucking good.

Och ändå.

Den där klådan långt, långt bak i huvudet, irritationen nånstans längst ner i själens dammiga skrymslen - det är inte alls perfekt. Det är inte min definition, jag valde inte det här, jag behöver något mer, något annat. Därmed inget illa sagt om nuet, absolut inte. Nuet är bra, det är väldigt fucking good, jag menar verkligen det. Jag behöver bara... hm.

Jag behöver misslyckas. Gå i fällor, göra misstag, göra bort mig, göra fel, göra om, göra nytt och göra mig. Stå på egna ben, vill gå och inte krypa, springa inte gå. Göra nåt, göra nytt. Göra mer, göra mig.

Hm.

Och jag vet att det är farligt. Som att stirra för nära på teven, hey, du kommer bli blind. Jag vet. Försöker. Försöker leva på små glädje-grejer och tänka life is väldigt fucking good, och jag vet. Egentligen. Nuet är här och nu och väldigt fucking good, yup, absolut. Jag är lycklig när jag kollar på filmer och åker klassbuss och somnar i hög med vänner och tränar karate under kvävda asgarv och tar sovmorgon och ja, men jag måste prova något annat. Jag har gjort samma sak i arton år, det räcker.

Eller så räcker det inte alls.

Bara prova. Bara lite. Bara göra.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta och diskutera demokrati och elevinflytande med bland andra skolans i särklass mysigaste lärare.

Sweet dreams <3