thatsthewaywegetby

Fredag morgon och alla ögon i klassrummet lyser, det är fascinerande, fantastiskt. Vi har utsikt över Eriksberg och Göta Älv och det är soligt över Göteborg. Lärarmartin ler mot oss, kör igång. Jag undrar om Lärarmartin använder sig av sina psykologikunskaper för att få oss att älska honom, eller om han bara är allmänt asbra. Oavsett så är resultatet detsamma: överlyckliga elever, engagerade elever, lite smått förälskade elever.

Lärarmartin ber oss ta ställning till ett antal påståenden och ställa oss i olika hörn beroende på vårt ställningstagande. Rummet är varmt, vi är glada, jag är kaffekickad, andas snabbt, är yr. Ett av påståendena är särskilt svårt. Jag brottas med det. Mina världssyner och livsperspektiv krigar inom mig, de är våldsamma, mitt inre är ett blodbad av intellektuella och känslomässiga argument.

Påståendet: människans alla handlingar är grundade i egoistiska syften. Nåt sånt.

Sekunden innan betänketiden är slut kastar jag mig framåt, armbågar mig fram till orimlighetshörnet. Tre andra personer står där. Resten av klassen står i rimlighetshörnet. Jag håller inte med dem. Lärarmartin ser intresserat på oss. Ber oss berätta hur vi tänkte, utan att han låtsas att han har något rätt svar. Jag älskar honom för det.

Rimlighetshörnet böljar och kokar av smarta argument. Folk snubblar över varandra i ivern att göra sig hörda, jag förstår dem, deras argumentation är bra. Trots det minns jag inte ett enda argument bara några timmar senare. Lärarmartin ler alltjämt, drar nåt skämt, uppmuntrar alla som vågar ge ett ljud ifrån sig.

Jag håller försiktigt upp en hand. Höjer den långsamt. Lärarmartin fäster blicken på mig. Nickar. Jag sväljer.

Jag tror inte egentligen att jag har nån logisk, vetenskapligt stödd argumentation. Jag håller bara inte med om att människan i grund och botten är egoistisk. Visst, det är vetenskapligt bevisat att man själv mår bra av att göra en god gärning, men jag kan bara inte tro att det är enda anledningen till att man utför den. Jag tror att vi helt enkelt vill hjälpa andra för att de ska bli lyckliga. Angående att man själv tjänar på det, så vill jag hellre tro att det är evolutionens, universums, guds, Buddhas, Krishnas, sätt att tacka oss för att vi gör något vänligt för någon annan. Jag måste tro det. Jag kan inte tänka mig en värld där alla bara är ute efter att tillfredsställa sig själva. Det är tillsammans som vi skapar det viktiga i världen, tillsammans som verkligheten skapas, tillsammans som vi blir lyckliga.

Jag möts av tystnad i klassrummet. Jag ler inom mig. Nej, ingen logisk, vetenskapligt stödd argumentation. Men en, i mina ögon, sanning.

Klassen tar upp ett annat spår, fortsätter argumentera fram och tillbaka. Kriget inom mig har mattats av. De intellektuella argumenten sitter bredvid med händerna i luften, medan de känslomässiga har vunnit en jordskredsseger. Det är inte omöjligt att människan faktiskt är egoistisk, men jag känner det inte. För mig är det inte sant, och intellektuella argument verkar helt enkelt inte bita. Jag påstår inte att jag har rätt. Jag säger bara att det här är min världsbild, mitt livsperspektiv. Det är det här jag måste tro för att kunna vara lycklig.

Dagens lilla glädje-grej: att totalfastna framför Inception trots att jag borde gå och lägga mig, och helt enkelt inte bry mig.

Sweet dreams <3