Meta
Har gått runt sista tiden och pratat vitt och brett om att jag börjar bli galen. Kanske dags att förklara mig. Men jag kan bara inte. För om jag tror att jag börjar bli galen så är det ju ändå ett tecken på att jag fortfarande är vid sunt förnuft men kanske så bara tror jag det och är egentligen helt väck för det är uppenbarligen en del som tyder på det men eftersom jag kan tänka såhär så kanske jag ändå är förnuftig eller så bara inbillar jag mig eller ni förstår problematiken? Metagalen.
Det som talar mest för att jag börjar tappa förståndet är att jag inte tror på nånting längre. Existerar jag? Nej. Existerar du? Nej. Existerar världen? Nej. Så jag sitter egentligen inte här med blött hår och en ledsen tekopp. Jag skriver inte det här. För jag finns inte. Men för enkelhetens skull, för att det här ska gå att läsa, så antar vi att jag finns. Vem vet. Kanske gör jag det.
Jag fastnar med blicken på fönstret och sitter så i fem minuter. Får en chock när jag märker att jag sitter där. Får panik när vi inte har nån mjölk hemma. Blir yr, glömmer av mig mitt i en mening. Ligger på golvet och låtsas att världen är uppochner, lyckas övertyga mig själv. Flippar ur när jag sätter mig upp. Och bakom allt ett tvivel som inte ens Descartes kan mäta sig med: är det bara hittepå? Inbillar jag mig allting? Är jag så jävla galen att jag inbillar mig att jag är galen?
Det blir en tidig kväll.
Kommentarer
Trackback
