thatsthewaywegetby

Nu drunknar jag i en massa fleecekofta som farmor sydde för tjugofem år sen och det känns som jag alltid varit här. På landet. Min oas. Så fort jag fått av mig mina oknutna skor och fått på mig farmors monsterkofta så slutar resten av världen existera. Någon sätter på försiktig musik. En båt lägger långsamt ut från hamnen. Lampor tänds, element undersöks med koncentrerat rynkade ögonbryn. Mamma och pappa häller upp en drink. Fårskinnstofflor åker fram ur kassar, mat packas in i kylen. Och jag bara andas. Tar en sväng ut på altanen, tittar på båtar, håller armarna om mig själv för fan vad kyligt det är, går in, sniffar lite i luften, ajemen, det luktar landet, andetagen kräver ingen ansträngning här, det känns helt naturligt. Laptopen trängs med mässingsljusstakar från en annan generation, och det är precis som det ska. Så lägger jag ömtåliga stämmor på spröda sånger och det vibrerar sådär på rätt sätt i bröstet, det krampar inte och går inte sönder som det brukar, utan det genljuder av det perfekta lugnet härute.

Jag vaknade imorse och gick till skolan. Men det gör inget. Det är glömt nu.

Dagens lilla glädje-grej: att våldgästa LM och hänga med Karin och hennes fina mysko klass på deras lunchrast.

Sweet dreams <3