I Am Jack's Exposed Nerve

Visst är det lite naivt, men jag önskar bara att det var lättare. 
Jag läser igenom blogginlägg från längesen och jag slås av tryggheten. Det var för mycket av den och det var det som var problemet, men nu kommer jag på mig själv med att sakna det. Jag vill inte oroa mig för att bli kickad från ett tredje jobb. Jag vill inte oroa mig för hyran. Jag vill inte oroa mig för att Malek vill till Libyen. Jag vill inte oroa mig för universitetsansökningar. Jag vill inte oroa mig för mitt förhållande. Jag vill inte oroa mig över hur sönder jag kan vara. Det enda jag vill behöva oroa mig för är en inlämning, att lukta rök efter en utekväll, vad jag ska käka till middag, om jag ska hinna till vagnen.
Jag är bara - så - jävla - trött. Utmattad.
Jag vill inte säga det för jag vill inte erkänna att det är sant, men det är det. Jag är så in i benmärgen slutkörd av att hela tiden oroa mig. Det sliter för hårt på skalet av frihet som hittills skyddat mig från de djupaste svackorna och nu är det ingenting kvar mellan mig och omvärlden. Jag är Jacks blottade nerv. Och fan. 
Jag stirrar mig blind på helgen. Idag är sista skiftet innan jag tar julledigt fram till 2a januari. Ikväll ska jag fira med att försöka stränga om en gitarr som Malek köpte till mig (för han visste hur mycket jag saknade musik, sa han - jag menar, vafan? Vem gör så?) och imorgon sova längelänge. Sen kommer jag stillsamt tillbringa helgen och juldagarna med Malek innan jag på Annandag Jul dimper ner på ett plan hem till Sverige ett par dagar över nyår. Jag förväntar mig många kramar och Queenhäng och kaffedejter. Och jag är så pepp. Jag behöver det här. Jag behöver semester från min oro. Jag behöver få vara liten igen. Jag behöver landet och jag behöver min egen säng och jag behöver mina vänner och jag behöver mitt objektiv och jag behöver krama min mamma och jag behöver spela piano och jag behöver min duffel och jag behöver välja det här igen. Just nu vill jag bara lägga armarna över huvudet och gråta för jag är Jacks blottade nerv. Jag har sagt att det ordnar sig så många gånger att det inte betyder nånting längre. Jag behöver ladda batterierna. Jag behöver en paus. 
 

Kommentarer
Postat av: Zellpsynt

Man kan se det så här: livet blir både svårare ju äldre man blir men samtidigt mer givande.

2012-12-22 @ 00:50:42
URL: http://zellpsynt.blogspot.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0