thatsthewaywegetby

Så jag antar att det är lika bra att berätta det här också: min farfar dog häromnatten. Han somnade in helt lugnt, såvitt jag förstår utan någon större uppståndelse. Pappa åkte upp till Sundsvall dagen innan, och ringde på måndagsmorgonen, precis innan min första lektion. Jag visste antagligen redan när jag såg numret på skärmen. Men jag ursäktade mig från mina vänner, gick lite avsides, svarade med en spänd röst jag inte riktigt kände igen, och pappa berättade, farfar dog inatt, sa han, och det lät så sjukt, tyckte jag, så brutalt, han dog inatt, och orden ringde främmande i öronen, jag upprepade dem tyst för mig själv, fick en chock när jag kände en blöt duns på låret, det var en tår, två tårar, tusen tårar.

På film brukar folk alltid sjunka ner med ryggen mot en vägg och se kritvita och chockade ut. Så var det inte för mig. Jag lutade mig i och för sig pyttelite mot en bordskant, men sen bara grät jag. Stående. Ensam i ett litet rum på skolan. Hulkade rent våldsamt. Så torkade jag mig under ögonen. Och flydde till bussen hem.

Pappas ord tjuter fortfarande i huvudet, försvinner aldrig helt. Lite som en morbid sorts tinnitus. Jag mumlar dem för mig själv när jag sitter på bussen, vid datorn, sysslolös, kraftlös vid teven, smakar på orden, och de smälter samman med tornadon av alla små fragment av tankar och känslor som vrålar i huvudet. Det känns som att ha feber. Ingenting är verkligt och världen lutar brant.

Jag vill inte prata om det. Så jag skriver det här. Så att ni ska veta, vilka ni än må vara. Så att ni ska förstå när jag svarar "okej" när ni frågar hur det är, när jag sitter tyst när ni pratar. Det är inte meningen att vara dryg eller dramatisk. Jag behöver bara smälta det här. Jag är inte mig själv. Jag ville bara att ni skulle veta det.