thatsthewaywegetby

Det går snabbt att komma in i landetgängorna. 

Det är precis som det alltid har varit, och det är bra. Småkusiner hittar på fuffens och visar YouTubeklipp, de vuxna städar och fixar och donar och luskar på olika sätt att få oss barn (vi kommer såklart alltid vara barnen) att hjälpa till, vilket vi mer eller mindre väl lyckas med att undvika. Fingertopparna är lätt sönderslitna efter en halvantik stålsträngad gura, huvudet är groggy efter för mycket djup, läkande sömn. Bäcken porlar längs kanten av tomten, snöret slår mot flaggstången, nån båt tutar eller tuffar iväg från hamnen, vi sitter med våra Macdatorer istället för att läsa ut Dostojevskij. Vi kommer käka middag efter klockan nio och övertala oss själva om att det är bättre att ta disken imorgon. 

Jag har bara varit här ett dygn, och det känns mysko. Och det känns ännu mer mysko att tänka på de dagar som föregick detta temporära vakuum. 

På onsdag eftermiddag dök en engelsman upp på Landvetter, där jag fann mig själv och Karin stående vid ankomsthallen. Snubben är en månadsgammal bästis från Budapest som beslöt sig för att hälsa på, det gjorde oss alla mycket glada. På dagarna gjorde ingen av oss särskilt mycket. På kvällarna gick vi ut, vi och Karins polare, vi var ett litet gäng av en kaliber som skulle göra hostelet i Budapest stolt. För vi var så goa. Så många fina människor. 

Det är så dags nu. När det bara är ett par veckor kvar innan jag och Hannah drar till England. Jag hade vant mig vid tanken på att lämna allt och alla bakom mig; det sista jag behöver är nya vänner. Och samtidigt. Har ni hört ett värre i-landsproblem. Ha ha. 

Imorgon sticker jag och far min på en liten road trip, vi vet inte riktigt vart än, det ska bli mycket roligt. Tills dess; ta hand om er själva och varandra, ha kul, vi ses någon gång, tah!