thatsthewaywegetby

Har nu skrivit ett mörkat tal inlägg som jag sedan sorgset läst igenom och raderat. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Jag skulle vilja, eller åtminstone försöka, sammanfatta hela resan, en sammanfattning av typen: Detta Har Jag Lärt Mig. Sådana instiker skymtar, det är sant, men överlag - det funkar inte så. Jag känner mig inte som En Ny Människa, jag har inte funnit Gud eller Brahman. Det som har hänt är att jag står lite stadigare, existerar lite mer. Möjligtvis har jag funnit delar av mig själv. Jo, det får jag nog säga att jag har. 

Det resande gör är att det skalar bort dig, lager för lager, tills du står där ansikte mot ansikte med allt du sprungit från i hela ditt liv. Locket flyger av och murarna faller, och du står plötsligt där ensam och naken inför dig själv. Du ser dig i spegeln och ser så mycket mer. Det känns lite som att vakna, och det är precis lika förvirrande och trögt.

Jag ska inte gå in på allt jag upptäckt hos mig själv. Alla mina brister, fel, förtjänster och dygder, allt som gör mig förkastlig och fantastisk. Det kanske räcker med att säga att jag behövde det här. Jag behövde de här pusselbitarna för att foga ihop mitt livströtta - numera jävligt livskåta - jag, behövde den obegränsade friheten för att fatta att jag har ben att stå på, en fantastisk planet att gå vidare på. Jag behövde komma iväg och komma precis dit jag kom. Jag ångrar inte en sekund av hela resan. Allt som hände och inte hände var precis som det skulle, för det skalade bort ytterligare ett lager av mig. 

Jag vet inte vad jag Lärt Mig Om Livet, om ens något. Jag tror inte ens man kan säga så, det låter så plågsamt löjligt. Det enda jag verkligen har insett, om jag ska välja en sak, är: världen är fantastisk. Existensen är oerhörd och otrolig. Min småpretentiösa men genomgenuina tacksamhet går inte att beskriva. Den här resan har på intet sätt räddat livet på mig, men den har påmint mig om varför jag älskar att leva. Och det, mina vänner, är det absolut största jag nånsin insett.