thatsthewaywegetby

Hällregn och existentiell växtvärk. Där, i svart sliten skrivbordsstol, regnig utsikt över hustak, hej på er. 
Vad finns det att säga egentligen. Nu är jag arbetslös, skollös, klasslös, hejdlöst skamlöst förlöst. Jag är fortfarande hes, fortfarande sömnig. Bakfull på tretton års skolgång, fy fan vilken baksmälla, vänner. Golvad av en blandning mellan extatisk lycka och dödsångest. 
Vändpunkten kom i förmiddags. Satt på vagnen, läste en bok om Kierkegaard som jag snott av Lisa, och som en verbal örfil från 1800-talet: du får göra vad du vill. Inte bara får, du måste. Finna en sanning att leva och dö för. 
Kierkegaard skriver om valet och kvalet, nja, kvalet inför valet, kanske. Rädslan i att stå där på stupet, skriver han, att ta språnget utan att veta, att våga välja. Jag började flina från mitt stup på spårvagnen: det ringer några klockor. 
Vänner, på söndag åker jag på tågluff i en månad. Sen ska jag flytta till England. Jag känner mig så jävla otrygg jag bara kan, har sån svindel att det bara är att ge upp, sträcka upp armarna och skrika högt som fan i bergochdalbanan - av eufori, extas, inte rädsla. Fuck rädsla. Jag har varit tillräckligt rädd. Jag klamrar mig fast vid Kierkegaard och vågar välja, för jag är så jävla utled på att vara rädd. Det räcker. Det räcker. Där. 

För det slog mig också, där på spårvagnen - jag kommer klara mig så sjukt bra. Jag har bara lurat mig själv i nitton år, intalat mig själv att jag inte kan nånting, att jag är liten och feg och beroende av allt och alla. Det stämmer inte. Fan, vad det inte stämmer. Det är bara att läsa alla vackra ord i min studentmössa för att få det bekräftat. Enligt hjältarna i min förra (åherregud) klass så är jag en fantastisk, genomgo, genuin, leende person som kommer lyckas med allt jag tar mig för. 
Åh. Älskade vänner. Jag hoppas ni har rätt.

Jag vill inte berätta allt om studenten, det är för nära, för stort. Men det var utopiskt jävla bra. Overkligt. Vi dansade i 24 timmar, och jag fick fota med lilla sketna kompaktkameran (förlåt, pappa). Jag älskade det så det gjorde fysiskt ont. Älskar mina vänner och min familj som gjorde dagen så euforisk. Har skrivit femton tackmail idag men kan inte säga det tillräckligt många gånger: tack tack tack tack tack tack tack tack tack. 
Nu: hallonbrownietårta klockan tio på kvällen, en liten Bailey's i minatyrglas. Livrädd och överförtjust.