thatsthewaywegetby

Börjar flippa ur lite. 
Om 24 timmar går jag inte i gymnasiet längre. Om 24 timmar kommer jag vara arbetslös, skollös, klasslös, hejdlöst skamlöst förlöst. Min emotionella Hulk skriker och spottar inom mig och händerna skakar mellan små ostadiga leenden. 
Det är ju så kosmiskt jävla surrealistiskt. Imorgon är en dag som jag mer eller mindre har tänkt på i tio år, och nästan varje dag i tre år. Taggat, bävat, kämpat, slitit för. Imorgon. Får små pirrningar nedför underarmarna, ilningar nedför ryggraden. Så ambivalent att det gör ont, Hulken inom mig går på anabola. Livrädd; rädd för ett liv som plötsligt är oklarare än mitt projektarbete, men samtidigt mitt att leva precis som jag vill. Huvudet snurrar. Får syn på min studentmössa och ryser/skakar/krampar/fnissar. Hulken dansar tango med mitt förstånd. Jag tittar på och undrar hur fan jag kom hit. Tackar kosmos, vänner och familj för att jag har det.
HerreGUD. Bortsett från Red Hot Chili Peppers-konserten är det här nog det största jag kommer ha varit med om. 
Än. 
AAAWWWWWH YEEAAAAAHH.