thatsthewaywegetby

Jag fattade inte riktigt innan, när folk sa att vissa saker är för såattsäga heliga för att prata om. Jag tror jag fattar nu. Det är lite Steve McCurry över det - jag kan inte förklara vad som hände. Kan inte beskriva känslan. Det är på nåt sätt så djupt, primitivt, en helt annan substans i ryggmärgen, och jag varken kan eller vill berätta allt.

Det gjorde ont. Mycket. Jävligt fucking ont. Jag trodde jag hade gråtit klart över det här; nejdå. Inte på långa vägar. Trodde jag hade kommit över det, i alla fall lite grand. Nejdå. Inte på långa vägar. Och samtidigt. En lågmäld, djup och liksom dämpad tröstande glädje.

Jag träffar inte släkten på pappas sida särskilt ofta. Rätt sällan. En sådär vart tionde år. Vissa av dem var det första gången jag träffade på begravningen. Upptäckte tre nya kusiner, alla i trettio-fyrtioårsåldern, spridda över hela landet; träffade en farbror jag inte sett sen jag var ett par månader gammal. Till exempel. Hela dagen var ADHD på crack. Men det var så mycket jag. Jag kände igen mig i i princip alla jag träffade. Inte så mycket i utseendet nödvändigtvis - även om det stundtals var kusligt - utan mest i en gemensam världsåskådning, ett sätt att se på livet, vissa beteenden, sociala koder. Det var min släkt. Okej, okej, det låter störtlöjligt, men: det berörde mig verkligen. På Marianergravendjup. Det var som att komma hem. Som om någonting slog an en ton på ett instrument jag inte visste fanns. Ackompanjerad av dämpad norrländska och en ständigt närvarande bild av farfar. Det var stort.

Och nu är vi hemma. Att komma tillbaka till Göteborg är lite som söndagsångest på metanivå. Jag våndas och mår lite fysiskt illa och det känns som om jag har en liten vätte som sitter på mitt bröst och stjäl allt syre och tanken på allt plugg jag borde göra gör mig svimfärdig och fan - och sen är det inte riktigt lika farligt på måndag morgon. Tonen ringer fortfarande lågmält från Marianergravendjupet och fyller ut tystnaden när jag försöker prata franska. Det... funkar.

Det känns trösterikt, men snälla vänner, släkt och familj: ge fan i att trilla av pinn. Om inte för er egen skull så i alla fall för min. Jag vägrar gå igenom det här igen. Det var skithäftigt att (åter)upptäcka min släkt, men jag går inte med på priset. Accepterar inte villkoren. Visst är döden en naturlig del av livet, men jag tänker fan kämpa emot så länge jag bara kan. Ingenting är värt det. Jag vill ju att vi ska leva.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta och fnissa hysteriskt åt, tja, ingenting, egentligen, med mina franskakompanjoner och vältra oss i vår gemensamma otillräcklighet.

Sweet dreams <3