thatsthewaywegetby

Så. 

Provjobbet blev fulltidsjobb och nu sitter jag här. Triple Chocolate Cookie i hand, Cat Stevens från Hannahs högtalare, ångande tekopp bredvid laptopen. Och de senaste dagarna har bara varit... bra. En vän frågade precis om jag hittat Englandlunken, Brightonvardagen. Och ja, det har jag väl, på ett sätt. I alla fall i det att jag känner mig hemma här nu. Jag har vänner här nu. Jag kan, grovt, stan och hur den funkar nu. Jag har ett jobb nu. Jag har landat här nu. Min tvåmånadersanniversary kom och gick häromdan utan nån större uppståndelse, men det känns som så mycket längre. Vissa saker känns så självklara, på nåt sätt. Som strandpromenaden nån minut från vår lägenhet, de blankpolerade gångarna på Tesco, de öde gatorna på väg hem från en restaurang, att kommendera hostelpolare att göra te till mig, jag vet inte, det är småsaker som är så självklara nu att jag inte ens kommer ihåg dem. Just nu hör jag hemma här. Jag kommer inte alltid göra det, tids nog kommer jag säkert dra vidare och hitta nånting annat, men just nu, just här, så är detta rätt. Det klickar. 

Men ja. Jobbet alltså. 

Det är ett litet, väldigt gult ställe praktiskt taget på andra sidan gatan, kanske 150 meter bort. Mina jobbarpolare verkar mycket trevliga, alla är tjejer i olika åldrar, varav den äldsta heter Babs (Barbara, men ingen skulle kalla henne nåt så seriöst som Barbara, nej, hon heter helt enkelt Babs) och sprider bubblande skratt och spontankramar och skotska mysko skämt omkring sig. Hon går runt med pigga små ögon, ett huvud kortare än alla andra, och sjunger tankspritt och kallar oss good girls. När jag blir äldre vill jag bli Babs. Legend. I övrigt lär de mig vänligt att göra kaffe, och jag står där vid kaffemaskinen och ser mig nervöst omkring med händerna om en milk jug med skummande, fräsande mjölk och fumlar med kaffeshotsen. Mina kollegor ler mycket mot mig och rör ofta vid mina axlar, och jag känner mig trygg med dem. Och det betyder så mycket. Med lite koffein i blodet trivs jag oförskämt bra, än så länge. 

Jag vill säga så mycket mer men jag vet inte vad. Jag vill förmedla livet här, på nåt sätt, men har ingen aning om hur. Så jag nöjer mig här, och återkommer en annan dag. Ha det fint, vänner.