thatsthewaywegetby

I obevakade oförställda omedvetna ögonblick är det nånting som vacklar till i mig ibland. 

Det är som en existentiell ostadighet, på nåt vis, ett spirituellt snubbel. Jag kan vara påväg nerför gatan och mellan två andetag är det nånting som flyttas, skiftar, och jag går plötsligt så ostadigt. Jag vet bara inte vad det är meningen att jag ska göra, vem jag är tänkt att bli, vafan det är jag sysslar med härborta. Vad är meningen med hela grejen? Visst låter det pretentiöst? Givetvis, men hear me out. 

Säga vad man vill om grundskola och gymnasie, men det var lättare. Hur mycket jag än hatar och har hatat att bli tillsagd vad jag ska göra och hur, så var det lättare. Jag kunde skapa en identitet som hatade att bli bossad över, kunde liksom bli till i allt jag inte var. Och nu när jag kan göra precis vad jag vill, vara vem jag vill, så har jag inga ramar att förhålla mig till, allting blir bakvänt - från att ha varit en negation av allt jag inte är måste jag bli en affirmation och komma på allt jag är, jag måste bygga upp allting från början igen. Måste snickra ihop nya ramar, tälja fram en ny vardag. 

Och något av det svåraste är att förhålla mig till mitt svenska liv. Allting är så annorlunda här och det gör mig annorlunda. Och ändå inte. Jag är precis samma person men som har kastats huvudstupa in i en helt ny kontext. Ibland när jag vaknar vet jag inte vad som är dröm och verklighet, för den här sortens liv - arbete, lägenhetsskötsel, veckohandlingar räkningar hemifrån ny stad nya vänner alltid engelska - är så oerhört annorlunda mot mitt svenska liv. När det nya ställs mot det gamla blir det högtryck möter lågtryck blir blixt och dunder blir ett väldigt förvirrat jag fångat mellan två helt motsatta verkligheter. 

Vad är det vi gör här? Är vi vuxna nu, är det sånt här vuxna gör? För jag ser inte en vuxen stirra tillbaka på mig i spegeln, jag ser en osäker, med jämna mellanrum livrädd tonåring med prestationsångest som bara kämpar för att bli omtyckt. Jag ser bara alla mina misstag och allt jag fuckat upp. Men ibland, i obevakade oförställda omedvetna ögonblick, i min existentiella ostadighet och spirituella snubbel, så lyser en annan möjlig spegelbild igenom, möjligheten att jag faktiskt gör nåt coolt härborta. Att jag gör vissa saker bra, vissa saker rätt. Att jag är mer än den tråkiga enstöringen med näsan i böcker; att jag börjar, ack så långsamt, bli vuxen.