thatsthewaywegetby

På fika med parallklasspolare dök det mellan cupcakes och skrattattacker upp ett ganska intressant samtalsämne. Vi nickade allvarligt mot varandra, rynkade pannorna, hummade instämmande till den andras trevande försök att förklara. Det jag tror att vi båda försökte säga var att vi inte riktigt kände oss som oss själva här. Men på olika sätt. Och det tangerar på nåt vis den mindre identitetskris jag genomgår här borta. 

Nej, kris är inte rätt ord. Snarare... förändring. Klarifiering. Utveckling. 

Vi har en del rätt djupt liggande föreställningar om oss själva, eller hur, uppfattningar om vårt förhållande till omvärlden, som påverkar oss i allt vi tänker och gör. Små sanningar som vi betraktar livet genom. 

Jag Är Inte Överdrivet Social. Jag Är Inte Särskilt Snygg. Jag Är En Enstöring. Jag Är Inte Den Som Flirtar Med Killar Eller Vice Versa. Jag Har Svårt För Att Få Nära Vänner. Jag Är Alltid Bra På Det Jag Gör. Jag Är Inte Lycklig Av Mig. Jag Hatar Zucchini. Ni vet. Såna grejer. Små sanningar som har utkristalliserats under hela vår uppväxt, från en misstanke till en tanke till en uppfattning till en sanning. 

Så när vi rycks upp med rötterna och alla våra förutsättningar förändras? Kan vi vara samma människor när allt och alla omkring oss förändras? Hur sanna är våra sanningar när själva vår verklighet är under ombyggnad? 

Långsamt, trögt, med svårighet och motstånd tror jag att jag börjar se hur mina små sanningar slutar vara sanningar och inte tillhör mig längre. Obestridliga hårda fakta talar emot dem, så jag slutar tro på dem. Om jag bara tar en ordentlig titt på min nuvarande verklighet ser jag konturerna av nya sanningar. Fuck it, jag är social, jag hatar inte zucchini, killar flirtar visst med mig, jag får nya vänner, jag är inte alltid bra på det jag gör, och jag asgarvar för mig själv påväg hem från jobbet för jag är så lycklig av mig. Jag vet att det måste vara tröttsamt att höra, att jag har sagt det lite för många gånger nu. Men jag kan inte sluta förundras av tanken. Jag är lycklig. 

Det har bara gått en månad, men jag är inte samma tjej som satt och grät på planet från Göteborg. Kanske skulle jag bli hon igen om jag åkte tillbaka, men den här Brightonbruden är nån helt annan. Jag vet inte om det är för att jag ser mig ur mina nya vänners ögon, men den här stan förändrar mig. Och uteslutande till det bättre. Jag gillar den de ser.