thatsthewaywegetby

Det jag tycker sämst om med mitt jobb är mig själv. 

Jag är inte bra på det jag gör. Jag gör misstag i kassan, hör inte vad folk säger (varken kunder eller medarbetare), fuckar upp beställningar, hittar inte grejer i köket, diskar för långsamt, prioriterar fel, säger konstiga saker, jag räcker inte till. Jag hatar det. Jag fucking hatar det. Jag borde börja lära mig nu, borde inte glömma skriva bordsnummer, borde kunna hitta i köket, göra rätt i kassan, fatta dialekten, veta vafan som menas med en large cap with one shot and semiskimmed milk and one sugar to take away please MEN DET GÖR JAG INTE. Jag stirrar på den stackars kunden och känner mig gråtfärdig ibland. För jag är dålig på det jag gör. Jag räcker inte till. Och det gör så orimligt jävla ont. 

Nånstans i bakhuvudet piper en försynt liten röst att jag faktiskt bara har jobbat två veckor, knappt, och att det inte är så konstigt att jag inte kan allting perfekt än, att det är okej, att jag lär mig tids nog. Det är en mycket, mycket liten tyst röst, som knappt hörs över det öronbedövande dånande vrålet i varje fiber i mig som hånfullt dundrar du suger, du suger, ge upp och flytta hem igen. Vrålet tvingar nästan ner mig på knä ibland, får luften att gå ur mig. Den paralyserar mig när jag står ensam nere i disken, får mig att tappa rösten när jag försöker småprata med nån kund eller kvinnan på JobCentre Plus när jag ansöker om National Insurance Number. Vrålet är allting som är trasigt och infekterat i mig. Och det är mycket som är det, trasigt och infekterat. 

Jag är helt enkelt van vid att vara bra eller bäst på det jag gör. Om jag inte varit bra eller bäst på något så har jag inte gjort det. Jag försöker förstå varför det är så jävla viktigt för mig, det här med att aldrig misslyckas. Älskade mina föräldrar mig inte tillräckligt? Blev jag mobbad när jag var liten? Hände nånting traumatiskt i min barndom som jag har förträngt, och det är därför jag alltid måste lyckas bäst med allt? Jag fattar inte. Mina föräldar har älskat mig, jag blev inte mobbad, vad jag vet har jag inte upplevt nåt trauma. Så kanske är det bara vanan. Kanske är det bara det okända som skrämmer skiten ur mig, snarare än misslyckandet i sig. För mina jobbarpolare tycker inte illa om mig för att jag inte är lika bra som de, inte mina vänner eller min familj; min prestation har ingenting att göra med min person. Jag försöker tänka så, i alla fall. Och det tröstar mig litegrann, det faktum att jag kan tänka såhär, att jag kan hålla pli på mina tankar som vill löpa amok. Det är ännu en liten sak som jag tycker gör mig vuxen. En liten klippa att klamra mig fast vid. En liten sak som jag faktiskt gör bra.