thatsthewaywegetby

Okej, då är det väl dags. 

Har försökt undvika det här, skjuta upp det skjuta bort det skjuta ner det, för det är ju... pinsamt. Själva definitionen av ett misslyckande och jag fucking hatar att misslyckas. Meneeeh. Min chef kickade mig häromdan. Skrev ett mail och bara så, så var jag arbetslös. Effective immediately. Mailet var väldigt luddigt. Oklart. Men summa summarum: jag jobbar inte kvar på Café Coho längre. Bah så bah. Jag såg det inte komma överhuvudtaget. Chocken. Hur duken rycks undan under fötterna. Den kalla vassa rädslan. 

Det har tagit ett par dagar för det att sjunka in, för mig att hitta mina fötter igen. Jag vacklar fortfarande, rent jävla brutalt ibland. Det lär dröja innan jag står helt stadigt igen. Men jag börjar så smått komma igång, skriva om mitt CV, googla efter jobb, prata med folk, integrera detta nya faktum i min världsbild. 

Fuck it, jag ska söka fotoaffärer nu. Kanske svensktalande customer service representative för American Express. Caféjobb också, såklart, men vafan. Jag vill prova nåt nytt, nåt annat. Nåt jag faktiskt vill göra. Jag är såklart smärtsamt hjälplöst underkvalificerad för det allra mesta, men om jag inte provar så får jag ju aldrig veta, eller hur? Så... jag ska prova. Trotsigheten pulserar med varje hjärtslag, för fa-an, jävla idiotchef, om det är så du vill ha det alltså, då ska du få se, jag ska inte låta din jävla småsinta trångsynta idioti sabba för mig, jag ska ta det här som en fucking möjlighet och jag ska bli så mycket bättre än din helvetiska ursäkt till café. Och så stirrar jag på skärmen, min häftiga andhämtning lugnar sig sakta och jag vill radera allt jag precis skrev. Det är inte sant. Visst kan jag på ett sätt se detta som en möjlighet, men min (föredetta) chef är ingen idiot. Han gör det han måste göra. Han hade kunnat göra det bättre, snyggare, men det är inget personligt. I get that. Det är tragiskt att det är så branschen är, men... det är det. Jag kan inte vara arg. Det är ingens fel. På något sätt har jag accepterat det, och godtagit att det bästa jag kan göra är att gå vidare så snabbt och fullt som möjligt. Jag tror jag kommer ha kvar mina gamla jobbarpolare och jag vet att jag kommer skaffa nya. På nåt sätt. Och hela tiden blir jag stöttad och uppmuntrad av mina vänner här, gamla som nya, precis som vänner och familj därhemma. Ni slipar slökant på rädslans vassa kanter och hjälper mig försiktigt tillbaka på fötter. Jag älskar er för det. Och jag behöver det.