thatsthewaywegetby

Jag tror att det börjar sjunka in nu. Långsamt, trögt, med svårighet och motstånd. Jag flyttar utomlands om fem dagar. 

Jag flyttar. 

Utomlands. 

Om fem dagar. 

Okej, helt har det inte sjunkit in än. Men det rör sig nånstans på botten av mitt medvetande. Rastlösa ringar på vattnet, något som oroligt vänder på sig med jämna mellanrum, vältrar sig i osäkerheten och förväntan. Väntar i detta limbo på att bryta ut och få ödelägga. 

Så jag smyger runt härhemma och klättrar på väggarna. Börjar långsamt, trögt, med svårighet och motstånd, förbereda grejer. Säga upp telefonabonnemang. Köpa extern hårddisk. Kolla upp flygbussar. Banker. Lägenheter. Saldo. Blodtryck. Börjar lägga saker i tvätten och ta desperata massfikor. Hamnar på Sagan om Ringen-fest och ser mig omkring med händer som darrar runt vinglaset. Jag vill säga till alla jag pratar med att jag kommer sakna dem. Jag vill att någon ska skaka mina axlar och säga till mig att sluta, att det är okej att stanna kvar här - lite mindre, lite fegare, lite gråare men omgiven av trygga Göteborg och älskade vänner. Jag vill att någon ska ge mig en ursäkt att stanna, för det här skrämmer mig så gigantiskt mycket. Jag vill kunna säga nah, jag blir kvar här, men det var inte mitt fel. Jag vill ha något att skylla på. 

För jag kan inte komma ifrån detta oundvikliga, bländande, påträngande faktum: det är upp till mig nu. Jag kan inte gömma mig längre - jag vill, för det är så mycket enklare, så mycket tryggare - men jag kan inte. Ingenting kommer hända om inte jag får det att hända. Och fuck me: nånting behöver hända. 

Jag vill att någon ska ge mig en ursäkt att stanna så att jag kan se dem i ögonen och säga: nä. Jag behöver göra det här. Jag åker inte för att jag inte har något bättre för mig; jag åker för att jag vill bli lite större, lite modigare, lite mer färgsprakande. Jag är vettskrämd och det är därför jag måste fortsätta. Jag vill att någon ska ge mig en ursäkt så att jag kan välja det här ännu mer. 

Det kommer bli skitbra. Det tvivlar jag inte en sekund på. Men visst finns det en liten del av mig som försynt pockar på uppmärkamhet när jag står och gör mig iordning på morgonen, sitter och snackar med en vän, står och diskar, precis innan jag ska somna. Visst finns det en liten del av mig som önskar att jag kunde ge upp allt och bara stanna. För det finns saker och människor här som jag inte vill förlora, som kommer skapa ett kraterformat hålrum i mig när jag flyttar. Men när det kommer till kritan så spelar det ingen roll, för jag måste göra det här ändå. För min egen skull. Så visst kommer det göra ont, visst kommer jag ångra mig ibland och nästan ge upp. Men det är okej. För det betyder att jag har saker att förlora.