thatsthewaywegetby

Det börjar ta ut sin rätt.

Inte ätit ordentligt på fyra dagar. Sovit hälften så mycket som jag behöver. Sagt för många hejdå. 

Brighton verkar fint. Var ner till piren, fem-tio minuters promenad från hostelet med superlaggigt internet som de lovat att fixa. Piren var trevlig. Jag skulle köpa wok för tre pund men bankomaten hatade mitt kort så det gick inte och det blev bara för mycket så jag ramlade ner på en bänk och låtsadsläste Shantaram och grät och försökte vakna för jag kan inte fatta att det här faktiskt händer. Just nu är jag så liten, skakig och svag. Just nu vill jag krypa upp i soffan i Göteborg och bara kramas. Jag vill inte växa som person idag. 

Det här är en sån grej som jag vet kommer kännas så mycket bättre när jag har ätit och sovit ordentligt. Men just nu är det ingen som helst tröst. Just nu vill jag ge upp. 

Men jag kan inte. Jag kan inte ge upp. Jag har satsat för mycket på det här, för att inte nämna det faktum att det inte ens gått ett dygn. Skrattretande. Så oroa er inte. Jag kommer stanna. Men just nu är det dåligt. Just nu är det jävligt, jävligt, jävligt svårt, tungt, skrämmande. 

Så jag går in på ett mysigt café och beställer in en pizza och en cola, tvingar upp blodsockerhalten. Ska tillbaka till hostelet och ta en långdusch sen. Köpa nån enkel middag. Kolla på en film. Lägga mig jävligt tidigt. Vakna imorgon och börja om. Och framförallt ska jag ta ett litet bebissteg i taget och inte tänka. Det här ska fan bli bra. Det kommer bli bra. 

Eller hur?