thatsthewaywegetby

 

Det känns mysko när vi går in på GoodDeal Agency, fem minuter väster om Churchill Square. Lite b. En svagt brummande fläkt i ena hörnet, en gitarr lutad mot någons skrivbord, en lätt unken doft i rummet. Vi slår oss osäkert ner vid ett skrivbord tillhörande en man som vinkar in oss med en fläskig hand. Hans engelska är halvtafflig, men så fort han får veta att vi är svenskar lyser han upp och blir skitglad. En japansk kollega kommer fram och blir också skitglad. Alla på agencyn älskar tydligen svenskar. Vi ler och nickar förvirrat, vad säger man, typ... tack? 

Den japanska kvinnan kör fram sin bil och sen åker vi med henne ett par minuter till ett hyfsat lugnt, SKITFINT område i Hove, ca en kvart utanför supercentrala Brighton. Bilen stannar utanför ett hus ett eller ett par hundratal meter från stranden, med en snygg fasad, stilren hiss. Och lägenheten känns som ett hem. Jag och Hannah tassar runt på heltäckningsmattan, hummar lite med huvudena genom dörröppningarna, pekar på de stora fönstrena i vardagsrummet och nickar mot varandra, javisst, några kuddar här, en filt där, åh, lite ljus på bordet där, titta det ingår micro och tvättmaskin, vi hade kunnat bo här, eller hur, Hannah tar kort för att visa Elin som kommer dagen efter. Jag vädrar misstänksamt i luften, men nej: inget mögel. 

Vi trivs. 

Dagen efter jobbar jag på förmiddagen (plocka disk le mot kund taffla runt med kassan skratta generat diska diska diska), sen går vi tillbaka till GoodDeal Agency. Samma man som igår ler brett och igenkännande efter ett par sekunders förvirring. Ge oss lägenheten, säger vi. Det kan vi lösa, säger han. 

Så imorgon flyttar vi till en lägenhet. 

Bah så bah.