Och Där Trillade Polletten Ner

Det är de små sakerna som känns störst. 
Att komma hem och, fortfarande med musik i öronen, vrida om nyckeln och dra upp ytterdörren till huset. Knuffa upp lägenhetsdörren, hojta hallå till Elin och Hannah som lagar mat. 
Gå runt med en kundvagn inne på en monstruöst stor Tesco's och vårdslöst kasta ner kakor och sallad och mjölk om vartannat. 
Svara i telefon på engelska. 
Sitta uppflugen i en fönstersmyg i vardagsrummet med en tekopp och min Macbook och då och då kasta en blick på det ilskna regntunga havet. 
Sätta upp posters på Jimi Hendrix och Audrey Hepburn på väggarna. 
Ljudet av kassan som öppnas på jobbet. 
Att säga bye see you tomorrow hun till mina jobbarpolare. 
Muskelminnet när jag staplar koppar och fat på varandra på effektivast möjliga sätt innan jag vinglar ner till köket. 
Att dra på mig mina stora mjuka sockor och tassa runt på heltäckningsmattan. 
När jag precis har diskat klart och sätter mig bredvid Elin i soffan och tittar på serier. 
Det är de små sakerna som känns störst, för de är de enda jag kan ta in. Det är sådana saker jag har kunnat se framför mig när jag funderat på hur det kommer vara Att Ha Flyttat Hemifrån, det är sådana saker som får mig att få svindel på ett behagligt sätt och sådana saker som får mig att fatta att det här är verkligt, det här är på riktigt. Jag tror inte att det har börjat sjunka in förrän precis just nu. 
Jag har flyttat hemifrån. Jag bor i England. 
Åh herregud. 
Wow. 
 
 
Mitt Jobb

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0