Växtvärk Och Wok
Jag börjar få swag i stegen när jag går genom Brightons blåsiga gator nu.
Visst går jag lite vilse i The Lanes, men jag sträcker på mig och går med ett vid det här laget professionellt jobbsökarleende in på vart och vartannat café jag hittar och tvingar på dem mitt CV. Jag kan gatorna och känner mig hemma på piren. Sen klappar jag mig själv på axeln och kollar på film på favorithipstercafet.
I skrivande stund sitter jag på piren och käkar wok i solnedgången. Jag tror att det är Dovers vita klippor i öster, och en dånande vind och bländande sol från väster. Parallellklasspolares polare frågade om jag ville med ut ikväll, jag tvekade en stund, jag menar, jag har bara träffat snubben en gång, men å andra sidan, han var ju sjukt go, fast, tänk om det blir jätteawkward, men, hey, vem fan bryr sig. I så fall går jag hem. Jag behöver ju vänner.
Och medan jag satt och svarade 'nejmen vet du vad det låter faktiskt jättetrevligt vilken tid tänkte ni', så insåg jag att precis där, precis just då, så växte jag lite till. I Göteborg hade jag sagt tack men nejtackjagmåstevattnaminkaktus, men jag har inte råd med att göra det här. More importantly, jag VILL inte göra det här. Jag behöver helt enkelt växa här.
Och killen var ju faktiskt chill.
