thatsthewaywegetby

Av alla overkligt bra restauranger och trattorior och enotecas du besöker i Florens är det ett ställe som nästan får dig att tro på Gud. 

När du kliver in en kväll från gatan som är full av förväntansfulla, väntande gäster, möts du av ett högljutt sorl, skinkor som hänger i taket och en man bakom en trädisk som står och skär tunna skivor från ett grishuvud. Du garvar och tar kort på honom. Han garvar tillbaka. Kyparen pratar riktigt bra engelska och ni får in ett gäng olika antipasti; lite lövtunn, halvgenomskinlig parmaskinka, salami, små krämiga mozzarellaknyten med blodröda tomater, några söta melonskivor, kyckligleverpasta på crostini, samt en massiv flaska egentillverkat vin. Det är fantastiskt. Såklart. Men vänta. 

Kyparen kommer tillbaka, flirtar lite vänskapligt med dig (varför är du så jävla blond, tänker du), och en stund senare lassar han fram tre tallrikar med olika pastarätter på; gnocchis med lammfärs, penne med ragú av chinghiale och ravioli med spenat- och ricottafyllning i tomatsås. 

Du börjar med pennen och första tuggan fastnar i munnen. Det är som en blandning mellan en gastronomisk orgasm och att få huvudet bortblåst av kulinariskt vansinne. Du stirrar på tallriken. Misstänksamt, prövande, tar du en tugga till. Lika overkligt gott. Du börjar skratta okontrollerat. Men vänta. 

Du tror att det inte kan bli bättre men så smakar du raviolin och är på väg att börja gråta. Det är som att ha upptäckt Platons idévärld. All annan mat du ätit tidigare i ditt liv har bara varit bleka skuggor av den sanna kokkonsten. Du snurrar runt i ett delirium och har svårigheter att hantera hur gott det är, du vet inte vart du ska ta vägen. Kyparen flanerar förbi och frågar om allt smakar bra. Gråtfärdig och med munnen full bekänner du att pastan håller på att göra dig religiös. Han ler förnöjt; han är inte ens förvånad. 

Men vänta. 

En stund senare, när du inte kan få ner en bit till i din överfulla magsäck och har hunnit lugna dig lite, dyker en idé oombedd upp i din skalle. Du höjer på ögonbrynen åt den. Vad sägs om att gå in och fota i köket? föreslår din hjärna. Du blir osäker. Really? frågar du misstroget tillbaka. Din hjärna nickar åt dig. Du rynkar pannan och kopplar förbi hjärnan och knackar på hos hjärtat och själen. Vill jag det? undrar du. Hjärtat och själen överlägger en liten stund. Sen nickar de också. Ja, säger de. Jävlar vad du vill det. 

Så du gör det. Du knallar in i köket, beväpnad med ditt Sigmaobjektiv och charmigaste leende, och hela kökspersonalen älskar dig; den blonda, skrattande svenska bruden som pepprar bilder mellan fraser och frågor på dålig italienska och brittisk engelska. Och din hjärna, ditt hjärta och din själ jublar. Lite senare går du in på toaletten, och i spegeln med ett leende som glöder av visshet ser du en ung fotograf. Och i det ögonblicket tycker du dig se hur allt i ditt liv har lett fram till just det här - den här resan, din triumf över rädslan att fota främlingar; saker du lär dig nu som du bara kan lära dig på det här sättet. Hur allting hänger ihop och varsamt leder dig vidare, in i en framtid som du inte kan se, men känna.

Du står där, ensam på en florentinsk toalett, och vibrerar av harmoni en liten stund. Sen går du och köper mer glass vid Ponte alla Carraia.