thatsthewaywegetby

Göteborg. Jag ruskar på huvudet och blinkar några gånger. Och vaknar upp på en soffa i Stockholm. 

Och tillsammans med syster yster och morsan tar jag IKEA-bussen till Kungens Kurva, och det är något så hjärtskärande tragiskt över hela stället. Lämmeltåget som lunkar av bussen, pilarna som manar en längre in i labyrinten på plastgolvet (utgång den här vägen, står det, man bah: eller?), den lite otydliga reklamrösten i högtalarna som nån jävla George Orwellparodi, den kvävande svenskheten över alltihop. Trötta småbarnsföräldrar så långt ögat når, björkträ i varenda kökslucka, Skandinavisk Design För Hela Slanten. 

Det är en sån dag. När jag bara ser det fula i hela världen, det gråa och äckliga, den där dammråttsfärgade smutsen som döljer sig mellan sprickorna. Så trött jag blir. Så föraktfull, så äcklad. 

Men samtidigt. Den där längtan i mig efter att höra till. Delen av mig som vänder och vrider på en Åsunden förvaringskorg och precis som Edward Norton i Fight Club undrar om den definierar mig som person. Jag menar, jag har ju växt upp i det här. Jag har formats av det. Jag är en björkträsälskande, vitväggsvurmande svennebanan. Ingen fråga om saken. Så vadan detta svidande självförakt? 

Det är en fin balansgång inom det här området. Det är så lätt att oavsiktligen förolämpa någon, eller till synes anklaga någon. Men jag börjar tro att min hatkärlek till IKEA och trötta småbarnsföräldrar och den kvävande svenskheten inte har ett skit att göra med sakerna i sig - det är bara mitt primitiva bekräftelsebehov som kickar in med en epileptisk entré. Och det går ju att dra så mycket längre. Glöm IKEA. Hur är det med mina värderingar? Min personlighet? Mina intressen? Hur mycket har jag egentligen valt själv, och hur mycket har ett desperat bekräftelsebehov som grund? 

Jag börjar mer och mer ta till mig insikten att jag någonstans längs vägen har hamnat oerhört fel. Jag behöver höra till, men jag vill inte göra det just här, inte på det här sättet. Och ju djupare ner i den insikten jag faller, desto tydligare börjar någonting annat utkristalliseras. Nån sorts motsats. Om det inte är trötta småbarnsföräldrar och lämmeltåg från IKEA-bussen jag gillar, vad är det då? Och svaren smyger sig på som skuggorna av gamla dagdrömmar. 

Nej, hör jag mig själv bestämt deklarera. Jag vill inte bo i Göteborg. Jag vill vagabondera omkring med min kamera. Jag vill inte umgås med människor som får mig att känna mig kass. Jag vill hänga med folk som är precis lika vansinniga som jag. Jag vill kunna säga nej och våga tacka ja. Och Göteborg räcker inte; den här stan är som ett favoritplagg jag växt ur. Jag letar efter nånting annat att höra till. Något mer. Som passar lite bättre.