thatsthewaywegetby

Rihanna spelar i Bergen. 

Klockan är sådär 22.20-22.30 nånting, och jag och min kollega har utan större missöden hanterat vågorna av fans som alla var på väg till konserten under hela eftermiddagen. Under en tiominutersperiod droppar det in tre kollegor till som ska ta nattskiftet, och under en halvtimme eller så är vi fem anställda som trängs bakom diskarna. Vi ropar hit och dit, lagar pølse, kastar cigaretter och snus, räknar kassor, dansar som retards när någon sätter på Hoppa Som En Bratwurst i högtalarna, drar internskämt och duckar under och svänger runt varandra som i en dans. Kvart över elva nånstans är jag färdig med kassan och skiftet, och jag kränger på mig min jeansväst och slänger väskan över axeln, och kastar en blick på mina kollegor som alla är uppslukade av sina uppgifter. Och jag inser: jag är inte färdig med de här människorna än. 

Jag vet att jag kommer vilja dra vidare snart, det är bara en tidsfråga. Men inte än. Inte riktigt än. Jag vill inte lämna Anna, med sin djupa röst, underfundiga humor och ukrainska brytning och sina hemska lila Crocs. Inte än. Jag vill inte lämna Dan, den egenupplärda rapparen, som är precis lika mongo som jag kan vara, och aldrig backar ur när vi får för oss att spöka ut oss i kopphattar eller fråga om folk vill ha tändare till sitt snus. Nej. inte än. Eller Henrik, ack så vänliga, trygga Henrik, som fick mig att känna mig välkommen och kapabel när jag inte fattade någonting. Eller Kai, som med sin utstuderade nonchalans får allt att verka så enkelt, och så jävla kul. Eller Isabell, som är totalt orädd och ogenerad, som skippar det där stadiet med att inte känna någon och går direkt till att vara chill och bekväm med dem. Eller Kristel och Ove, som bjuder med mig till sin inflyttningsfest och är så jävla... varma. För att inte tala om mina svenska vänner. Sarah, Anna, Erik, Elin, Hjelte, Tina, Jimmy, Maria. Bland andra. 

Häromdagen kastade Dan till mig en skylt som det står Selger istället för Opplæring på. Jag har gått runt med den skylten sen jag började trots att jag för längesen slutat vara fomellt på uppläring. Och det blev liksom så officiellt för mig. Jag är en del av dem nu. Av Teamet. Jag kan hojta ISABELL, tyve Marlboro Gold! och fem sekunder senare fånga ett paket cigg i luften. Eller DAN, kunde du lagat to bacon, en med rekesallat i bunn, och strax därefter ligger de på disken. Jag har auktoritet till att göra det nu. Istället för att försynt knacka någon på axeln och mumla, eh, jo, skulle du kunna fixa en korv med bacon, är du snäll, nej, jag är en av dem, jag pratar som de, jag jobbar som de. Och jag är inte färdig med det här riktigt än. 

Jag kommer vilja dra vidare snart, det är bara en tidsfråga. Men inte än. Inte riktigt än. Jag har ju precis börjat.