thatsthewaywegetby

Bergen är inte Göteborg. 

Vattnet är lite klarare, bergen lite högre, dalarna lite djupare, språket är skitkonstigt. Men samtidigt är allting kusligt bekant. Jag menar. Man fattar ju ändå the gist av vad de säger. Klimatet är likt. Människorna ser likadana ut. Det är som att vara hemma fast ändå inte. Som en dröm man blivit övertygad om är verklig. Sen sover jag elva timmar i en bedrägligt mjuk våningssäng och vaknar lugnare än på länge. Jag menar. Va? 

Efter tågfärden på ett halvt dygn släpar/kastar/bär/knuffar jag med hjälp av en snäll kvinna av mina sjutusen väskor på perrongen i Norge. Jag ser mig omkring med en rygg som värker efter att ha suttit ner så länge, och ser plötsligt folkmassan dela sig och Eddy och Anna komma gående mot mig med öppna leenden och armar. Precis så. Som en film med lyckligt slut fast det såklart egentligen är en början. Jag släpper mina väskor på marken och kastar mig om halsen på Eddy som skrattar och lyfter upp mig. Vi släpper motvilligt varandra och jag hälsar på Anna, men det hade inte behövts för vi känner ju redan varandra, eller hur, vi har aldrig inte känt varandra, visst? Och de är såna jävla gentlemän/-kvinnor och insisterar på att bära mina väskor hela vägen hem, och hem är en relativt blygsam men skitmysig lägenhet där Erik, Sarah och kompisen Jimmy väntar med middag och öl. 

Det är alltså så mina första timmar i Bergen spenderas. I en varm lägenhet med underfundig humor och vänner som alla slår knut på sig själva för att få mig att trivas. Vilket jag gör. Trivs. Som fan. Hela staden är som det bästa av Haga. Fast norsk...are. Kullerstensgator, trånga gränder kantade av berg vars toppar döljs av lågt flytande moln, trähus och rödteglade tak. Erik guidar mig runt i stan och jag går omkring med stora ögon och flackande blick som ett barn. Tar in allt. Samtidigt. Trivs. Som fan.