thatsthewaywegetby

Det går liksom inte att sammanfatta livet här. Jag vet inte ens hur jag skulle börja. 

Dygnet kan börja med att jag vaknar mitt i natten och inte kan andas, med att jag stapplar ut till uteplatsen och sitter med huvudet mellan knäna i tjugo minuter och bara försöker att inte tappa greppet totalt; eller med att vakna till doften av Sarahs nystekta amerikanska pannkakor och sedan ha New Girl-maraton. Jag kan fortsätta dagen med att gå till jobbet, försöka undvika min chef som skrämmer livet på mig och gå runt med en bröstkorg som känns lite för trång, eller hänga med min svenska (och enda) polare på jobbet, Henrik, och driva med livet mellan kunderna och känna mig flink som inihelvete. Eller så kan jag ta en promenad med Eddy och hans fulkamera (hans ord, inte mina), plaska genom en stad i skyfall, hamna på en parkeringsplats under en bro med utsikt över havet och äta sjokoladeboller och lyssna på Chet Baker. Kan avsluta dagen med att gå hem till vår varma, trånga älskade lägenhet och laga middag, eller fortsätta jobba till sent på kvällen och komma hem på ostadiga ben och be till alla gudar jag kan komma på att jag inte ska behöva jobba imorgon. Kan somna krampaktigt hoprullad i fosterställning, eller behagligt varm efter te och kramar. Det går inte att säga, att förutsäga. Jag pendlar mellan paradis och skärseld. Och det funkar. Jag lär mig att allting går över. Och ibland, den där försynta stoltheten, när jag faktiskt inser vad jag gör. Vad jag orkar. Vad jag klarar av. När jag inser att jag för bara lite drygt en månad sen inte visste om jag skulle orka med en vecka till. Och nu sitter jag här. Med mitt jobb och vår lägenhet och mina vänner. Jag vet inte hur jag har orkat fixa det här. Det gör jag verkligen inte. Men kanske kan man bara dra en Boserup på det hela: Necessity is the mother of invention.

Trots att jag bryter ihop ibland. Trots att jag inte orkar ibland. Trots att jag tvivlar på allt ibland. Så gör jag nånting själv härborta och jag fixar det. Kanske bara lite knappt. Men fan. Jag fixar det. 

Och här är en sällsynt hipsterbild på mig.