thatsthewaywegetby

Ibland undrar jag ju vad jag har gett mig in på. 

Har lyckats kirra ett, vad ska man säga, stand-in-jobb på 7-eleven, typ en, vad ska man säga, jourhavande ställning. Typ. Så de säger till mig när de behöver nån. Typ. 

Skiften är långa och tuffa, åtta timmars ryggslitande stående och flängande och huvudräkning och norska som jag bara inte fattar. Mycket är nytt. Många är nya. Den jag egentligen känner bäst här just nu är en kompis kompis kompis. Resten är kompis kompis kompis kompisar. 

Ibland undrar jag ju vad jag har gett mig in på, typ när jag snear på en hemmafest och hamnar på ännu ett badrumsgolv med såna där skakningar du vet som liksom sitter inuti en, i ens lever, typ. Då undrar jag vad jag har gett mig in på. Eller när solen precis håller på att gå ner över Bryggen runt tiotiden och jag har jobbat nonstop i sju timmar och inte kan tänka klart. Då undrar jag vad jag har gett mig in på. Jag som behövde trygghet. Stabilitet. Här sitter jag nu helt tappad i en norsk mellanstor stad och undrar vad jag har gett mig in på. 

Sen finns det ju sånt som påminner mig om varför jag gjorde det här i första taget. Typ en spontankoncert på vår 4x4m uteplats. Nya vänner. Egna slantar i fickan. Stå och dansa för att hålla mig vaken bakom disken när butiken är folktom. Ömma fötter som inte har burit min egen vikt på så länge nu. Stoltheten över varje överkliven tröskel. 

Visst. Jag behöver trygghet och stabilitet. Men åt helvete med det. Jo. Faktiskt. Precis. Åt helvete med det. Jag har varit trygg och stabil hela mitt liv, och, handen på hjärtat, vart har det tagit mig? Det är en sån där tonårsgrej. Jag är fullt medveten om det. Jag vet att jag revolterar mot hela min livsstil, alla mina premisser, men åt helvete med dem, jag orkar inte längre. Något nytt. Något mer. Ja. Ja för fan. Skitsamma om det är askorkat eller svindumt; det är inte det som är poängen, det är att jag provar. Gör något som jag valt själv. Det är okej att välja fel, att göra bort mig, fucka upp och skita ner.

Tror jag.