thatsthewaywegetby

Måns tittar koncentrerat på mig. Rynkar pannan lite, kisar lätt. Jag kan se kugghjulen röra sig bakom pannbenet, ord som bubblar upp till ytan för att sedan förkastas; han är på jakt efter det sista av tre ord som ska beskriva mig. Jag plirar roat tillbaka över kanten på min tekopp. Whims, säger han till sist, slutgiltigt. Asså på engelska. Lite som infall, typ. Jag tittar förvånat på honom. Whims? Infall? Som om jag skulle vara spontan? Måns nickar för sig själv, nöjd. Jag kastar en förvirrad blick på Karin, Karin som har känt mig i snart femton år, Karin som såg mig genom hela högstadiet och gymnasiet, Karin som vet hur orimligt whims är för att beskriva mig, men Karin ler bara lätt och lägger huvudet på sned åt min förvirring. 

 

Vänta. 

 

I tre-fyra månader skrev jag brev som jag aldrig skickade till mitt ex. Förvirrade textfragment av varierande längd och språkmässig begåvning; jag kunde skriva om saker jag gjort under dagen, eller om ett barndomsminne, eller om en random tanke som snurrade i skallen just då. Men oftast skrev jag om hur ledsen jag var för allt. Jag brukade be om ursäkt, skriva förlåt, berätta hur mycket jag avskydde mig själv för allting, skriva att jag hoppades att allt var väl med honom. Jag hittade alla de här texterna häromdan. De fick mig att gråta. Dels för att minnet av hur ont det gjorde ekade i nån sorts fantomsmärta som fick mig att vika mig dubbel, och dels av lättnad och tacksamhet över att jag nu tänker på det mest i imperfekt. Och dels för att det bara var så jävla sorgligt. Varför skulle allt vara mitt fel, nu igen? Jag minns inte ens. Jag bara samlade ihop all skuld som egentligen ska delas på två, och la det över mig själv som ett täcke, och gick i ide under det. 

 

Eller vänta. 

 

När jag flög hem från England över nyår i vintras satt jag på planet och skrev nervöst om hur att återvända är som att spegla sig. Man speglar den man har blivit i den man var, reflekterar sin egen självbild i ögonen och kommentarerna hos de som är kvar. Men det är likadant med alla vi möter, eller hur? Jag kommer ihåg hur mitt ex brukade säga att jag var så äventyrslysten och modig - ord som jag inte i mina vildaste feberfantasier ens hade funderat på möjligheten att beskriva mig själv med. Men han tyckte det. Det var så han såg mig. Och medan jag misstroget mötte hans blick så såg jag, nånstans långt därnere, min egen spegelbild blinka mot mig och säga: vi kan vara sådan. Om jag är äventyrslysten och modig i någons version av verkligheten - vem kan säga att den versionen är fel? 

 

Vi är väl inte bara de vi själva tror att vi är, antar jag. Vi är summan av alla de intryck vi gör, både på andra och på oss själva. Även om intrycken går isär; kanske särskilt när de gör det. Jag menar vafan, vi är ju motsägelsefulla, vi är ju konfliktzoner in i märgen, vi människor. Vi kan vara både änglar och småjävlar på samma gång. Det jag gillar med den här teorin är möjligheten den ger oss att påverka oss själva. Det är väl rätt uppenbart, antar jag, men ju mer vi agerar på ett visst sätt, desto mer blir vi... på ett visst sätt. 

 

Du är inte hjälplös, kompis. Spegelbilden är inte huggen i sten. Ditt liv är upp till dig själv. Och jag lovar, du räcker till så jävla bra.