thatsthewaywegetby

Understimulation gör underliga saker med en hjärna. 

Under en suddig slöja av kollektiv bakfylla sitter vi i vardagsrummet och håller om våra värkande huvuden, förutom min kollektivkompis Linus som, precis som vanligt, uppenbarligen oberörd av gårdagens inflyttningsfest, sitter och plinkar på sin gitarr. Lisa, säger han. Gå och hämta din gitarr så jammar vi. What the fuck, svarar jag. Jag spelar knappt gitarr överhuvudtaget. Jodå, säger Linus, och under de nästföljande tre timmarna gör vi en gemensam djupdykning i musikteori. 

Jag får regelbundna flashbacks från min pianolärare som försöker förklara sambanden mellan kvintar och pentatoniska skalor och allt möjligt, hans håriga knogar, rasslande klocka, doft av cologne och tuggummi. Och min understimulerade hjärna suger åt sig allt som en svamp. Jag glömmer bort att det är Linus som sitter och förklarar varför sjuor leder till treor och vice versa, Linus som jag inte känner så jätteväl, Linus som jag just därför vill ska tycka att jag är smart, Linus är inte Linus längre utan bara ett kärl fyllt med läskande kunskap som jag girigt bälgar i mig. Så vi sitter där mitt på vardagsrumsgolvet medan resten av kollektivet går över till grannarna, går på promenad, kollar på en film, läser; vi snackar doriska och joniska och mixolytiska (?) skalor. Och vad jag har saknat det. Utmaningen. Min hjärna värker, intellektuell mjölksyra, träningsvärk i hjärnbarken. Jag vaknar mitt i natten och kan inte somna om för att jag inte får ihop teorin i en viss del, jag står bakom kassan på jobbet och övar skalor på en föreställd gitarrhals med Daniel Lemma som soundtrack. Och jag är ju så rostig. Jag har inte ens använt de här termerna på fyra år bortsett från när jag har försökt låta som om jag kan nåt. 

Alltså. Att lära sig bara för att lära sig. För att man vill och för att man kan, du vet. 

Jag läser en bok för närvarande som handlar om demokratiska skolor, och den får mig att vilja gå om allt och återuppfinna skolsystemet från grunden. Jag vill lära mig skit. Det vill jag verkligen. Jag vill saker. Skolan fick mig att glömma det ett tag, tror jag. Man tappar ju bort sig själv, eller hur, när nån säger till dig vad du ska lära dig och vad du ska göra och säga och betygsätter din prestation utefter en mall som du inte haft ett skit att göra med att skapa? Nä. Jag föredrar att sitta på golvet och slå på kuddar när jag inte lyckas förstå. För att jag vill, helt enkelt. 

Jag vet inte ens vad jag säger längre. Jag har jobbat i elva timmar nu. Fötterna bah: fuck you.