Om Att Återvända

Bergen. Ja jävlar.
Allting är sig nästan kusligt likt. Kullerstensgatorna, den välbekanta förvirringen när norskan ekar i ett tomt huvud, samma bakchoklad från samma affär i samma centrum. Jag har kommit tillbaka.
Jag har kommit tillbaka.
Jag sitter här i sängen jag delar med en vän och känner mig lite illa till mods. Jag har kommit tillbaka. Det är inte... det är inte helt rätt. Det känns inte helt rätt. Min konstanta hunger efter ständig förnyelse klöser inom mig. Visst är det tryggt, men... det är bara ett stort, fett meh. Jag vill ha mer än det. Jag vill inte leva ett meh-liv.
På andra sidan dörren sitter resten av mitt kollektiv och har det allmänt gött. De sitter på madrassen vi har på golvet istället för en soffa och pratar om allt möjligt, det låter rätt mysigt. Imorse var de allihop på samma intervju och det verkar ha gått bra för dem, de ska tillbaka imorgon, de pratar upprymt om jobben. Jag skickade ett mail till samma snubbe men har inte fått nåt svar, ingen intervju - nog för att jag hörde av mig senare än de andra, men ändå. Det gör mig rädd. Jo, jag vet. Fjolligt. Men ändå. Tänk om jag inte får nåt jobb ändå, tänk om jag måste åka hem igen, besegrad, trasigare, mindre, fan, jag vill inte, vad händer då med mina stora framtidsplaner, mina omsorsfullt konstruerade drömmar, jag orkar inte, tänk om jag inte är tillräckligt bra, tänk om jag inte räcker till trots allt.
Det här är mitt huvud. Hör ni? Rastlösheten, rädslan, fan. Missunsam och misstänkt mager. Jag blir så trött. Jag försöker älska mig men ibland är det svårt.
I ett försök att tänka på nånting annat går jag ut i vardagsrummet, lägger mig på golvet med huvudet på en sackosäck som Måns slappar i, Karin och Linus spelar baseball med en tom Pringlesburk och en hopknycklad McDonaldspåse, Jessica och jag dricker te och chattar med Elin som är påväg hem från biblioteket, nån sorts jazz sprakar ur halvtaffliga högtalare. Jo, jag är fortfarande rädd, fortfarande lite illa till mods. Det är inte omöjligt att det kommer vara så ett tag, men du vet, det kommer bli bättre. Jag vet ju det. Jag kommer hitta nya saker att förundras över, nya vänner, jag kommer hitta saker att kalla nya. Men tills dess. Jag har det skitbra här, det har jag verkligen. Jag är bara lite rädd hela tiden. Och det gör mig trött.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0