Om Att Förlora
Så var jag då här, på ännu ett tåg, öron som skaver efter för mycket musik, en lite avslagen cola i fickan framför. Jag finner mig själv power-nappande bredvid en ung brat som kollar på Twilight medan den norska landsbygden ljudlöst blixtrar förbi utanför. Träden börjar tveksamt skifta färg, luften är hotfullt tung av regn. Jag snackar lite norska med konduktören och det är liksom inte så spännande längre, jag är också lite avslagen. Jag tänker att för ett dygn sen gick jag precis på tåget i Stockholm och det går en behaglig liten rysning längsmed ryggraden. Jag sjunker djupare ner i sätet och tillåter mig själv, för första gången på så länge, att dagdrömma. Känslan av hoppfullhet ekar fortfarande efter gårdagens möte med Paul Hansen och jag kan ju bara inte låta bli. Jag börjar tänka på alla bilder jag ska ta, alla projekt jag ska göra, utbildningarna jag ska gå, människorna jag ska möta, platserna jag ska resa till, historierna jag ska få uppleva, herrejävlar, jag gnuggar handsvetten från handflatorna mot låren, hjärtat bankar. Men inte bara av pepp, inser jag efter en stund - utan också av rädsla. Vilket får mig att le brett mot min spegelbild i tågfönstret.
Jag har något att förlora. Jag har något jag vill så mycket att det i sig är tillräckligt för att få mig att björnkrama livet. För inte alls längesen var det enda jag var rädd för, att jag aldrig skulle vara rädd för någonting igen.
Jag säger inte att jag kommer lyckas med vad jag nu bestämmer mig för. Jag kanske inte alls blir nån ny Paul Hansen; jag kanske fastnar på en 7-eleven nånstans. Men viljan, min beslutsamhet, att jag vill bli bildjournalist och krigsfotogtaf och hallelujah va; bara det får mig att stå ut med tanken på att misslyckas.
Jag börjar tro att jag sakta men säkert är på väg tillbaka, suckers.
