thatsthewaywegetby

 

Det är väl rätt lustigt ändå. Jag vet att det är en välkänd sanning, men jag tycker ändå att det är lustigt. Att ingenting blir som man tänkt sig. Att man inte blir det. Hur allting plötsligt en dag kan verka helt utochin.

Jag sitter på en uteservering i ett soligt Linköping tillsammans med min vän som jag hälsar på. En gammal, väldigt avlägsen bekant har på något sätt joinat oss, vi är fortfarande inte helt säkra på hur det kom sig att han dök upp, men hur som helst, han sitter precis och pratar om sina polare som, enligt honom, är "rätt körda". Det vill säga, förtydligar han, dessa polare är nu på sitt andra sabbatsår, de har varit ute och rest och festat, de har bara jobbat, inte pluggat nånting. För varje sak han räknar upp skrattar jag lite högre, men det finns en obekväm kant i skrattet, för det är ju ganska uppenbart; dessa "rätt körda" polare är ju kopior av mig.

Och jag tvingas ta lite grann i den där frågan: hur fan gick det här till? Jag är ju akademikern. Right? Litterära kulturella Lisa? Hur hamnade jag här? Jag blir obekväm in i själen. Det är ju det här jag är. Eller? Den där skavande kanten stannar med mig resten av kvällen, och det är inte förrän på bussen hem nästa dag som jag lyckas se den andra sidan av det.

Kanske är jag inte bara en akademiker. Kanske är jag det inte alls. Det är okej, vilket som. Det kommer alltid finnas böcker att läsa, uppsatser att skriva och tankar att tänkas. Men jag kommer inte alltid orka, eller vilja, leka nomad och leva ur min resväska, jag kommer inte alltid vara såhär flexibel och faktiskt kunna göra vad jag vill. Jag tänker på vår gamla bekant och blir plötsligt så säker. Han har fel. Det jag och hans "rätt körda" polare lär oss och upplever just nu går inte att lära ut på hans universitet. Jag skulle inte byta hans liv mot mitt för någonting i världen. Hans liv skrämmer skiten ur mig. Universitet och sen studieskulder och sen jobb och sen familj och sen pension. Fan. Nej. Jag har för mycket spring i benen för att stadga mig på jävligt länge; om ens någonsin.

Och tänk att jag en gång skulle bli författare. Sitta i min lilla stuga på landsbygden och knappt röra arslet ur stolen. Så sinnessjukt avlägset det känns. Och nu är allting utochin. Snälla. Låt mig aldrig fastna.