Om Att Sticka

Jag har börjat hatälska Bergen.

Det är ju mitt hem nu, på gott och ont. Jag känner mig trygg på alla gator som jag kan så väl, är trygg i mitt kollektiv, är trygg i arbetssökandet, är trygg i språket, trygg trots min osäkerhet. Men ingenting fascinerar mig längre. Ingenting får mig att hoppa till, vifta och peka, skratta sådär förtjust, haja till. Ingenting är extraordinärt längre. Bergen har förlorat sin rosenskimrande glans och sin status som min vita riddare. Jag har landat men jag har landat för hårt. Och det tråkar ut mig.
 
Och det är här varningsklockorna börjar ringa. Några synapser fångar upp ett mönster som de känner igen, hey, säger de, det här har hänt förut och det var inte så jävla trevligt, kan vi banga det? Och jag ser mig omkring, vår lägenhet, vår gata, Ulriken som skymtar långt borta mellan husen, rösterna från grannkollektivet, folk som skrattar. Och jag bara vet inte. En del av mig vill bara iväg. Omedelbart och långt härifrån. En annan del av mig gör hyschande ljud och försöker lugna mig: du har tid, säger den. Kan du inte försöka stanna? Bara lite till. Försöka se om du kan hitta ett hem där du kan trivas en längre tid. Bara prova. Se om du kan. Det finns alltid tid att resa, men du måste lära dig att stanna upp.
 
Eller?
 
Varför måste jag lära mig att stanna upp? Varför måste jag stanna på ett och samma ställe längre än min rastlösa skalle vill? Och det är skrämmande att börja prata om sånt här, för frågorna som dyker upp för med sig svar jag inte tycker om.
 
Jag måste inte stanna. Det enda som håller mig kvar här är jag själv. Mina rädslor, min lathet, mitt jävla förnuft. Jag borde ju ändå spara ihop pengar, eller hur. Och Bergen är ju fint och trevligt, eller hur. Och jag kan ju ändå jobba barnehage och 7-eleven här, eller hur. Och jag trivs ju i våra kollektiv, eller hur, det är inte som att jag vantrivs. Men rastlösheten. Rösten i bakhuvudet som börjar mumla oartikulerat och tyst men fullt hörbart. Det enda jag kan urskilja är det räcker inte. Men det absolut värsta är att jag vet att jag inte kommer göra nåt åt det. Jag kommer stanna här, kommer bli ännu lite mer bekväm, jag kommer ignorera rastlösheten och försöka dämpa den med vitvinsglas och blidka den med kollektivhäng. För jag väljer den enkla vägen idag. Jag har en årsplan, det är en bra plan, en plan som jag är helt okej-nöjd med, som kombinerar förnuft med känsla. Och den involverar några månader till här i Bergen. Bergen som har förlorat sin rosenskimrande glans och sin status som min vita riddare. Bergen som är så trivsamt.

Men rastlösheten.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0