Om Fuck It Och Kärlek

Okej. Kan vi ta en liten stund och släppa våra reservationer och fördomar och snacka om kärlek? Bara lite. Jag lovar. Det går snabbt.
 
Sedan jag upptäckte att jag är hypersensitiv så har jag börjat läsa på en massa och det visar sig att det jag verkligen behöver jobba med är min attachment style. Det är däri själva problemet ligger, det största, i alla fall. Och jag har diskuterat det här länge, väl och noga med samma vän som introducerade mig till hypersensivitet. Samma vän som det började med att jag dejtade ett par veckor, sen la vi ner det, det kändes inte rätt enades vi om. Så vi var vänner. Sen blev vi bra vänner. Sen blev vi lite mer än vänner. Sen börjar en massa äckliga, rosaskimrande känslor sticka upp sina fula trynen och med dem de oundvikliga rädslorna.
 
Vi är tydliga och öppna med det här, båda två, för vi är exakt likadana. Vi erkänner att hela den här grejen är skitläskig, men att vi tar det jävligt slow för vi förstår vad den andra går igenom. Och jag vet inte vad skillnaden är mot tidigare, vad ska man säga, romantiska intressen, men hittills har vi lyckats hålla oss på en riktigt bra nivå. Kanske är det jag som har förändrats, kanske är det han som är annorlunda. Jag vet inte. Det jag vet är att jag blir hög som ett hus på endorfiner när vi är tillsammans. Jag vill aldrig att han/jag ska gå, men jag klamrar mig inte rent desperat fast vid honom och bryter ihop av rädsla över att förlora honom (ja, ja det har hänt. Vid ett flertal tillfällen. I know). Jag vill spendera så mycket tid som möjligt med honom, men han är inte det enda och viktigaste i världen, jag kan prioritera annat, även om det stundtals tar emot. Jag ser fram emot att träffa honom men jag är inte rädd för att gå ifrån honom. Det låter så… lite. För de flesta är det här antagligen normalt, eller hur? Men för mig är det ganska enormt. Så mycket lugnare jag blir. Så mycket lyckligare.
 
Kanske är det min Fuck It-bok som börjar verka - allting är inte så jävla viktigt. När jag börjar balla ur och ser mina rädslor komma marscherande i stridsformation bara ler jag brett mot dem och säger Fuck It. Ja, jag ser er, jag vet att ni är där, ni är jättesöta. Men ni är illusioner hela bunten. Ni kan inte göra mig nåt. Fuck It och Fuck You tills helvetet fryser över. Det krävs ju lite jobb, såklart. Helt enkelt är det inte. Det krävs övning och en sjuhelvetes beslutsamhet, men det går förvånansvärt bra. Och för första gången förstår jag faktiskt vad alla författare, poeter och gurus snackar om när de säger att kärlek gör oss bättre. Jag är gladare, lugnare, mer positiv, jag kan ge mer av mig själv till andra, istället för att bli som jag blir när jag låter den andra personen bli mitt allt: ängslig, stressad, okontaktbar för jag tillbringar all min lediga tid med honom (och tänker på/obsessar över honom resten av tiden).
 
Kan vi ta en liten stund och snacka om kärlek? För jag är inte helt säker på att jag har fattat vad det kan vara innan. Som jag har sagt och beklagat mig över så många gånger tidigare så har jag alltid haft nåt sorts skruvat ägandebehov och behov av en omöjlig garanti, vilket har gjort kärlek till nåt desperat - för all del passionerat och djupt - men i slutänden ganska obehagligt. Var har den här andra sortens kärlek varit hela mitt liv? Inte för att jag behärskar den helt; gud nej. Men jag vet om dess existens och jag lyckas oftare och oftare. Och det är en sån jävla uppenbarelse för mig. Jag måste omvärdera hela begreppet kärlek. Det kan vara såhär. Jag kan vara såhär.
 
 

Kommentarer
Postat av: Emma

<3

2014-03-19 @ 22:56:50
URL: http://emmaasberg.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0