Om Rosa Fluff

Jag vet. Det var ett tag sen. Men ärligt talat: jag vet inte vad jag ska säga. Allt jag försöker skriva blir bara rosaskimrande och störtlöjligt och superfånigt.
 
Mamma ringer när jag står på jobbet, jag svarar kort och småirriterat, mamma jag står på jobbet, säger jag, är det nåt viktigt, är allt okej? Det är superokej, fnissar mamma, och vet du varför? Du har blivit kallad till intervju på fotoskolan du sökte till. Jag måste sätta mig ner och sen skrattar jag okontrollerat i tio minuter. En av Sveriges bästa bildjournalistikutbildningar har kallat mig - mig! - till intervju. Jag hade halvt förväntat mig att de skulle slänga min ansökan i papperskorgen.
 
Ungefär en vecka senare står jag vid Fontana di Trevi i Rom och hånglar med min pojkvän. Vi går hand i hand genom tusentals år av historia men vi fokuserar mest på nästa glasspaus. Eller så hyr vi en moppe och åker vilse på väg ut till vad som till slut visar sig vara en smutsig men godkänd strand, jag läser karta och snackar engelsk-italienska med italienarna vi frågar om vägen. Eller så sitter vi på en ljummen uteservering och delar på en pizza och konversationen pendlar mellan skolpolitik och pedagogik och hur många olika ord det finns för bajs. Ibland börjar jag skratta för mig själv, han kramar min hand och undrar vad det är och jag svarar att jag bara är så jävla glad.
 
Du hör ju. Mitt liv låter som en dålig kärleksnovell. Man kan för fan inte ha det såhär. Och mitt i allt detta rosa fluff är det det som skrämmer mig: det känns som om jag lever på lånad tid eller i någons önskedröm, för det här kan inte vara på riktigt. Och om det är på riktigt så är det ännu mer skrämmande, för jag har för mycket att förlora nu.
 
Så jag är rädd. Det är en dov, molande rädsla som inte gör så mycket väsen av sig men som är konstant närvarande nånstans i maggropen. Den brusar upp lite extra när jag tänker på intervjudagarna för fotoskolan, eller när tankarna oförsiktigt och vårdslöst snuddar vid tanken på framtiden med min pojkvän. Jag försöker vara värsta buddhisten about it, let go of all thy attachments, young one, men faktum är att all denna ofattbara lycka är värd den där odefinierbara rädslan tusen gånger om.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0