Road Mode Och Nomadsjäl
Vi kör in vår vinröda Kymco People till den dammiga vägkanten. Till höger gapar ett stup med gravitationstrotsande pinje- och olivträd som klättrar på bergsväggen, innan det svindlande stora blå tar vid ända till horisonten. Till vänster brusar en livligt trafikerad liten het asfaltsväg. Det luktar jord och salt, pappas nacke svagt av solkräm. Vad hette restaurangen vi skulle till nu igen, frågar han. Jag sliter blicken från en avlägsen färja, vilse i det oändligt gigantiska havet. Vet inte, satt just och funderade på det, ljuger jag. Jag satt inte alls och tänkte på restaurangnamn. Jag satt och tänkte på att åka moppe känns som att spela pingis.
Grekland.
Landningen är ett rent jävla helvete för min flygnervositet. Det tar ett par minuter för mig att lossa mina stelnade fingrar från armstöden och ta mig ur mitt lite inåtvända och småmelankoliska Road Mode, men när vi har kommit fram till vårt hotell (efter en bussresa med en norsk guide från Apollo som jag vill slå in pannbenet på för hennes hurtighet) så har jag lugnat mig tillräckligt för att kasta mig i havet utanför hotellets privata strand. Sen solar vi. Sen käkar vi lunch med vansinnig havsutsikt. Sen solar vi och sen badar vi och sen solar vi och sen badar vi och sen fortsätter vi så i några timmar tills vi lägger oss och sen vaknar vi och gör samma sak en dag till. Läpparna smakar konstant salt och det bildas kristaller på armar som luktar sol.
På kvällen försöker vi göra vad vi tror lokalbefolkningen gör och tar bussen in till staden (självklart är vi helt galet ute, grekerna har ju egna bilar och moppar, duh). Vi armbågar oss in i ett överfullt fordon fullt av turister - säkert hälften av dem svenskar och norrmän, resten britter - där det luktar fotsvett och diesel. Vi gungar förbi skelett av ofärdiga hus och oväntade stränder och smärtsamt blått hav som blixtrar förbi innan vi svettiga och lätt yra raglar av och nyfiket börjar traska runt bland trånga gränder och souvenirbutiker. Vi letar restauranger och smiter in i en kyrka, där jag nästan börjar gråta på grund av alla människor jag inte vågar fotografera men så desperat jävla gärna vill. Jag nöjer mig med att bitterljuvt gravera in deras ansikten och knäppta händer i minnet. Minns dem fortfarande tydligt. Det svider också fortfarnade lika mycket.
Nästa dag hyr vi moppar och tillbringar några dagar med att susa runt på dåliga och ännu sämre vägar, samt ligga vid olika stränder och bränna oss lite på solstolar någon meter från vattenbrynet till ljudet av vågorna som ursinnigt attackerar stranden. Strax efter lunch kastar jag och pappa oss på moppen och brummar iväg över halva ön i jakt på diverse kloster och undangömda städer, av vilka vi inte hittar en enda. Men moppeåkandet känns lika bra, lika rätt, som att spela pingis.
En morgon (eller natt, beroende på hur man ser det) vaknar vi innan solen gått upp, jag slänger kameran över axeln och knäpper noggrant min kofta med frusna fingrar innan jag och pappa brusar österut på moppen i jakt på soluppgången, i kamp mot den snabbt annalkande morgonen. Med grusiga ögon men adrenalinbankande hjärta knäpper jag bilder överallt omkring mig, helt fucking stenad på drömmar och rädslor, framtidstro och helt vanlig hybris.
Solen går upp och vi åker in till stan, fotar lite till, dricker kaffe och icke-smoothie på ett café vid hamnen. De sista partydjuren släntrar hemåt med en sista bärs i handen, sjungandes högt och falskt till en morgon som luktar svagt av spya och bensin. Borsett från dem och en sällsynt båt som kommer in eller lägger ut så är det tyst, stilla. Vi går runt på tomma gator, viker in i gränder där gamlingar är uppe och hämtar vatten, stirrar på oss. Jag försöker le mot alla vi möter men får bara rynkade pannor till svar. Jag ler i alla fall.
En av kvällarna har vi hittat en undangömd restaurang på en sidogata till huvudgatan Papadiamantis, där Thailandskärringar - ['Ta:ilands'sh:äRing:ar], främst äldre, blonderade kvinnor, som brukar åka till Thailand och vara allmänt postkolonialistiska och kort sagt förjävliga - trängs med barbröstade machomän och vanliga bimbos med tomma ögon. Stället vi hittar betjänas av en tjej i trettioårsåldern med snälla ögon och hår hårt bakdraget i en knut i nacken. Vi börjar försiktigt prata med varandra, grekiska tjejen och svenska familjen, och i slutet av kvällen inser jag att jag kommer sakna henne. Hon bor på fastlandet, föddes i Athen men växte upp här på ön. För ett par månader sen, berättar hon, my head went... how do I say? Chaos, yes. Hon åkte hit och nu jobbar hon på restaurangen över sommaren. Hon mår bättre nu, säger hon och ler stilla. Vi ger abnormt mycket dricks, och hon hälsar oss ut med hälsningen att vår familj har mycket positiv energi. Jag är på väg att krama henne men ler bara så varmt jag kan. Jag vet fortfarande inte vad hon heter.
Nu är det tre dagar senare och jag sitter med målarfärg på benen och kalla fötter. Min - jag har faktiskt börjat tänka på den som min - Epicväska är uppackad. Mitt Road Mode har gått över och jag börjar vänja mig vid tanken på att stanna i Göteborg i ett par månader. Min necessär har inte packats upp ordentligt på en månad, min tandborste ligger fortfarande bekvämt i väskan (bara utifallatt), kameran är fullpackad och lätt urladdad.
Jag kommer aldrig så mycket till min rätt som när jag reser. Jag är en nomad i själ och hjärta.
Men jag har fortfarande inget emot att komma hem.
Hejpåer.
Kommentarer
Postat av: Marcus
Herrejävlar. Det är som att äta mat att läsa den här texten (och de flesta av dina andra). Har man väl börjat stoppa in maten måste man fortsätta att tugga och tugga. Meningarna är som små saker man måste njuta av till fullo. Ungefär som känslan av att ha en sjukt god klubba i munnen. Man vet att man ska suga på den, men man måste tugga på den bara för att få känna all smak samtidigt. Sen blir man lite bitter på sig själv för att den försvann för fort. Men som tur är så kommer det ju mer texter. Eller förhoppningsvis i alla fall.
Säkerligen osammanhängande och lösryckt. Skyller på jobb.
Trackback
