thatsthewaywegetby

Nu drunknar jag i en massa fleecekofta som farmor sydde för tjugofem år sen och det känns som jag alltid varit här. På landet. Min oas. Så fort jag fått av mig mina oknutna skor och fått på mig farmors monsterkofta så slutar resten av världen existera. Någon sätter på försiktig musik. En båt lägger långsamt ut från hamnen. Lampor tänds, element undersöks med koncentrerat rynkade ögonbryn. Mamma och pappa häller upp en drink. Fårskinnstofflor åker fram ur kassar, mat packas in i kylen. Och jag bara andas. Tar en sväng ut på altanen, tittar på båtar, håller armarna om mig själv för fan vad kyligt det är, går in, sniffar lite i luften, ajemen, det luktar landet, andetagen kräver ingen ansträngning här, det känns helt naturligt. Laptopen trängs med mässingsljusstakar från en annan generation, och det är precis som det ska. Så lägger jag ömtåliga stämmor på spröda sånger och det vibrerar sådär på rätt sätt i bröstet, det krampar inte och går inte sönder som det brukar, utan det genljuder av det perfekta lugnet härute.

Jag vaknade imorse och gick till skolan. Men det gör inget. Det är glömt nu.

Dagens lilla glädje-grej: att våldgästa LM och hänga med Karin och hennes fina mysko klass på deras lunchrast.

Sweet dreams <3

Det som talar mest för att jag börjar tappa förståndet är att jag inte tror på nånting längre. Existerar jag? Nej. Existerar du? Nej. Existerar världen? Nej. Så jag sitter egentligen inte här med blött hår och en ledsen tekopp. Jag skriver inte det här. För jag finns inte. Men för enkelhetens skull, för att det här ska gå att läsa, så antar vi att jag finns. Vem vet. Kanske gör jag det.

Jag fastnar med blicken på fönstret och sitter så i fem minuter. Får en chock när jag märker att jag sitter där. Får panik när vi inte har nån mjölk hemma. Blir yr, glömmer av mig mitt i en mening. Ligger på golvet och låtsas att världen är uppochner, lyckas övertyga mig själv. Flippar ur när jag sätter mig upp. Och bakom allt ett tvivel som inte ens Descartes kan mäta sig med: är det bara hittepå? Inbillar jag mig allting? Är jag så jävla galen att jag inbillar mig att jag är galen?

Det blir en tidig kväll.

Församlingen ligger i Utby. En kompis kompis pappa i sin minivan full med kompis och kompis kompis och kompis kompis kompis och kompis kompis syster girade förbi busshållplatsen där jag och Miranda stod som fallna från skyarna, och vilt hälsande åt alla håll och kanter svängde vi in framför ett funkishus uppe på en liten kulle. En gammal man hälsade oss välkomna över kanten på sina glasögon och alla hade kostym. Jag skrapade i marken med mina bruna slitna boots, försökte le för att matcha deras ljusa ögon. För det var något jag la märke till - det fanns nåt i allas blickar. Märkte det redan i bilen på väg dit. Det fanns nåt öppet, väldigt ljust, på gränsen till, jag vet inte, naivitet, i ögonen hos alla jag mötte. Jag gillade det.

De valde en ny biskop idag. Vi satt med under tre timmar, lyssnade, observerade, jag hyperventilerade tyst för att förhindra min mage från att kurra. Det var inte så hejdlöst religiöst, egentligen. Väldigt demokratiskt. Lite världsligt. Förutom spridda amen och tack till Herren, några psalmer. Jag vet inte. Jag har vuxit upp i ett ateistiskt, möjligtvis agnostiskt hem, har aldrig gått till kyrkan frivilligt. Haft nån oförklarlig aversion mot den. Diskuterat teologi och religion på ett rent akademiskt, teoretiskt plan. Ändå finns det nånting i mig som så gärna vill tro. Idag blev det så tydligt. Jag kunde liksom känna hur nånting drog i mig, knuffade mig, nån sorts törst efter nånting att överlämna mig till, en hunger efter nånting mer. Jag kan fortfarande inte riktigt acceptera bilden av deras gud, det tar emot, känns fel, men jag blev så rörd av deras blinda tillförsikt, deras orubbliga tro, okonstlade vänlighet. Det snuddade vid nånting. Jag vill också ha så ljusa ögon. Men jag vet inte vad jag ska tro.

Jag har tänkt en del på tro. Inte just religion, kanske, men tro, vad den betyder för människor. Min tanke är under utveckling. På planeringsstadiet, liksom. Men jag undrar om våra gudar inte bara är perspektiv. Verktyg. Om vi ser oss själva utifrån, om vi föreställer oss allt vi tycker är rätt och riktigt, kombinerat med vår självkännedom och sunda förnuft, och ser på oss själva ur ett sådant perspektiv - som sett från en gud - då tror jag vi ser möjliga lösningar till problem, ser brister och möjligheter hos oss själva. Och då besvarar vi våra böner. Kort sagt är vi våra egna gudar.

Hey. Du är en gud kompis. Fatta vad fett.

Sitter på landet och kämpar mot en envis huvudvärk. Troligen är det nån sorts antispänningshuvudvärk; avspänningshuvudvärk, kanske. Har de senaste nätterna sovit längre, och djupare, än på flera månader, och bara störts av långfrukostar, småkusiners upptåg och stillsamt trädgårdsarbete. Har, trots återkommande mardrömmar om zombies, fått slappna av. Koppla bort. Ladda batterier och rensa hårddisken.

Jag tror jag kanske hade en tanke med det här, från början. Men jag är så sömngroggy och, verkar det som, pollenallergisk, att huvudet hotar att lägga ner totalt. Så vi nöjer oss här. Hoppas allt är väl med er. Adjö.

Morgonen och förmiddagen har förflutit under en ljudmatta av ett konstant mullrande. Bono kan inte överrösta hur mycket han än skriker. Jag dricker cola och försöker behålla förståndet. Det är svårt.

Här var det fest i helgen. Pappa drog hit ett trettiotal polare utklädda till tarts and vickars, precis som i Bridget Jones, och festade natten igenom. Det var mycket underhållande. Jag, Hannah och Alice hittade ett par förkläden från 30-talet i vit spets som vi drog på oss, och sen var vi kökspersonal, bartenders och vimmelfotografer hela kvällen. Pappa var påve som buggade med allt som rörde sig. Det gjorde mig lite lycklig. Hängde med mina morbröder och kände mig hemma.

Dagen efter, när vi städat undan det värsta och vaknat till en aning, försökte jag plugga. Plockade fram minidatorn som jag brukar ha i skolan, sjönk ner i en soffa och öppnade samhällsuppgiften som ska in i veckan. Och dokumentet var tomt. Jag svalde. Darrade lite på handen, stängde, öppnade dokumentet igen, det var tomt, jag började mumla saker för mig själv, stängde av datorn, satte på den, öppnade dokumentet, det var tomt, jag började skrika, mamma dök upp, jag stängde dokument, öppnade dokument, mamma blev förvirrad, jag skrek mer, pappa dök upp, jag kastade datorn till andra änden av soffan, sparkade på den, vrålade fula ord, sparkade mer på datorn, händerna Parkinsonsskakade, någonting gick åt helvete mycket sönder i mig och jag bara grät och sen lugnade jag mig men vågade inte röra mig för det kändes som om jag skulle gå i bitar om jag släppte mina knän så jag satt där i soffan och skakade och snorade och tappade förståndet.

Jag blir alltmer ambivalent. Jag måste ta studenten snart, jävligt snart, inte bara vill, alltså - måste. Men ju närmare det kommer, desto mer ambivalent blir jag. För det börjar bli på riktigt. Och jag vet inte om jag kommer kunna hantera det. Sen går jag eftertänksamt, plågsamt, smärtsamt långsamt igenom alla vänner jag vet att jag kommer förlora när jag drar, och plötsligt vet jag inte vad som gör mest ont - att stanna kvar här, eller att åka härifrån. Det skrämmer mig. Och samtidigt är jag så pinsamt tacksam över att jag har så mycket att förlora. Så tack. För alla vänner jag vet att jag kommer förlora. Tack för att ni gör så jävla ont.

Dagens lilla glädje-grej: att banga engelska och franska, och ta långfrukost i sällskap med tafflig morgontv.

Sweet dreams <3