Vad Jag Håller På Med?
Vafan håller jag på med.
Jag lämnar blommande syrener och den där surt förvärvade tryggheten bakom mig och nu sitter jag på ett tåg nånstans i närheten av Trollhättan. Konduktörerna pratar norska och jag fattar ingenting. En man några rader framför hostar så han låter döende. Kent försöker vyssja mig till sömns men misslyckas.
Vafan håller jag på med. Dagarna som förut aldrig tycktes ta slut har den senaste tiden runnit genom mina fingrar, rusat förbi i halsbrytande hastighet mot just det här. Ännu en flytt utomlands, ännu en sprängfylld väska innehållande mitt liv, ännu en kavalkad av för många hejdån bakom mig.
Och det är det här livet jag väljer och har valt. Livet ur en resväska, tillbringat på tågstationer och flygplatser. Vafan håller jag på med, tja, jag blir mig själv lite mer för varje tillryggalagd kilometer. Och jag är livrädd. Absolut, ingen tvekan om saken. Men jag behöver det här. Så smärtsamt mycket. Så jag sitter här på ett tåg som obönhörligt rullar västerut och är rädd. Svindlande, ljuvligt jävla skitskraj.
Om Resande
Jag har inte packat upp min necessär ordentligt på ungefär ett år nu. När var det det började? Budapest med klassen, kanske? Påsk med familjen på landet?
Min blommiga necessär är full av tablettkartor - magsyrehämmande, ångestdämpande, allergimedicin, smärtstillande, laxerande, nåt migränpiller som för längesen passerat bäst-före-datumet - tomma eller nästan tomma flaskor - munskölj i reseförpackning, ansiktstvätt, en gammal fuktkräm, en liten schampooflaska - små askar -med deformerade tamponger, öronproppar - och en massa övrigt - en nagelklippare, en termometer, små plastbitar från en pennvässare, ett ensamt örhänge, en gammal deodorant, en tom parfymflaska i reseformat. Min necessär är som en medicinsk karta över mina rädslor och det senaste året. Jag vet inte varför jag styvnackat vägrar att packa upp den helt. Kanske är det föreställningen, illusionen, av att så länge necessären är packad, så är jag på väg nånstans. Jag är inte fast här. Jag ska snart vidare. Snart. Jag lovar. Jag vet inte.
Kanske var jag en nomad i ett tidigare liv, om såna finns. Jag är skapt för att resa. Jag behöver det. Jag vet det. Men jag vet inte varför. Jag vill ju tro, och jag intalar mig själv, att det är för att jag är så plågsamt nyfiken; jag vill resa och se nya platser, nya människor, nya saker, för att jag vill lära mig, för att jag har ett omättligt behov av att utvecklas, att bli något mer än det jag är. Det är det nobla i det. Det liksom lite ädla. Det är det jag vill tro. Men baksidan, den som håller mig vaken de där nätterna när jag inte kan sova, är misstanken att jag bara inte vågar stanna. Att jag behöver resa för att fly. Att jag vill resa, inte för att lära mig något nytt, utan för att glömma något gammalt.
Kan det verkligen vara så? Att jag reser för att ingenting räcker till?
Kanske är det en kombination, kanske spelar det ingen roll. Det jag vet är att jag är en konflikt. Hela jag är en krigszon. En del av mig vill bygga bo, kanske bli bibliotekarie (att vara omgiven dagarna i ända av böcker, ströva runt i de mjuka, dämpade korridorena, tänk dig! Fyfan vad mysigt!), skaffa en fin lägenhet och inreda den ordentligt, ha middagsbjudningar, en hund, en man, trygghet; packa upp den där jävla necessären en gång för alla. En del av mig vill verkligen det. Men den andra delen. Den högljudda, oberäkneliga delen med nån bokstavskombination. Delen av mig som inte bara vill utan kräver att jag fortsätter resa, fortsätter fortsätter, som vill att jag ska plugga foto när jag vet att det kommer bli skitsvårt, som vill att jag ska bli krigsfotograf och göra skitfarliga och asdumma grejer, som stannar till en bråkdel av en sekund på gatan när en bil kommer farande i 70km/h bara för att känna ruset, delen av mig som är helt jävla vansinnig, delen av mig som lever varje sekund som vore den ett år. Jag är en svärande akademiker, en våghalsig trygghetsnarkoman, en asförbannad fegis, en supernaiv uppviglare, en nomad med hemlängtan och en morsgris som är galen av reseklådan.
Vad gör vi med de här konflikterna i oss? Hur förenar vi det oförenliga? Hur stannar och går man på samma gång?
Du Kan Va En Vetesäck
Jag kommer berätta om nåt ganska personligt nu. Rätt privat, antar jag. Så att du vet. Om det gör dig obekväm. Men det mynnar ut i en poäng, till slut. Tror jag.
Så jag var på en fest igår. Klibbig värme klibbigt golv klibbiga kläder. Alkohol och cigaretter. Vänner utklädda till allt mellan Maria Montazami till en pingvin till Stalin. Det var kul. Askul. Jag var på mitt mest glittrande humör, bara lyste av social kompetens, självförtroende, glädje, energi, sprang runt i lösa haremsbyxor, sandaler och peruk och var sådär jävla astrevlig jag kan vara ibland. I säkert sex timmar höll jag på sådär. Minglade, skämtade, kastade med mitt fejkhår. Tills någon gång runt småtimmarna. Jag vet inte hur det började. Men jag stod vid en grill tillsammans med ett gäng polare, och plötsligt insikten: jag fixar inte det här. Ångesten körde på mig som en fucking ångvält på motorvägen, ett metallmonster i 120. Så jag ursäktade mig kontrollerat, sådär som jag alltid gör. Gick försiktigt förbi folk som satt utspridda här och var, log, nickade, utbytte nån kommentar, visst, jag kommer strax. Tog mig till trädgården. Och äntligen, under en hängbjörk som höll ner sina grenar och dolde mig som en slöja, fick benen vika sig. Jag är lite osäker på hur länge jag satt där, men det var en sån där ångestattack som bara överrumplar dig och rider dig obarmhärtigt och skoningslöst. Jag hyperventilerade tills världen började kränga våldsamt och grät tills jag knappt kunde se. På den här asroliga festen. Bland människor jag älskar. Jag fattar inte, jag fattade inte. Vilket bara gjorde det värre.
Jag vet inte hur min bästa vän hittade mig men det gjorde hon. Plötsligt satt hon bara bredvid mig med armen om mina axlar och pratade med mjuk röst. Jag vet inte vad hon sa, och det spelar ingen roll. Hon var där. Hon satt med mig tills jag kommit över det värsta. Hon frågade inte så mycket, dömde inte. Jag vet att hon inte förstår, men på något sätt gör hon det ändå. Och där, i min bästa väns famn, fattade jag för första gången - och det är alltså här poängen kommer in - varför vi behöver andra människor. Varför människor är mer än vetesäckar.
Alltså. Vänta. Kanske måste förklara.
Jag har alltid betraktat människor lite så, som vetesäckar. De är varma, de kan lyssna, men de kan inte direkt... göra nånting. De kan inte få mig att egentligen må så mycket bättre. Men de är liksom... mysiga att ha.
Inte igår. Igår lutade jag mig rent fysiskt mot min bästa vän och lät henne hålla om mig, lät snyftningarna skaka om mig bäst de ville, men i hennes tystnad fanns nånting mer än en vetesäcks intelligensbefriade brist på respons. Det hjälpte. Det hjälpte verkligen. Hon hjälpte.
Och det är sådana människor vi bygger våra liv på. De är skelettet som står kvar när allting annat rasar, fastgjutna i vårt själva väsen. Och för såna som mig, emotionellt skelettbefriade amöbor, är det något av en uppenbarelse att upptäcka att jag har en ryggrad. Jag tror inte att vi kan identifiera dessa människor sådär intellektuellt, akademiskt, teoretiskt, utan vi måste känna oss fram. Vara uppmärksamma.
Så, om du tillåter mig, kära läsare, så skulle jag vilja be dig om detta: Känn dig fram. Var uppmärksam. Vilka människor är mer än värmesäckar? Vilka människor kan du inte leva utan?
Och sedan: Älska dem. Och låt dem veta det.
Om Rädslor Och Fight Club
Du står där på avsatsen och vinglar. Avgrunden under dina fötter försöker suga ner dig, du känner hur det drar och lockar, men det tar emot, fan vad det tar emot, du är skitskraj och vill egentligen bara vända om, gå tillbaka.
Men det är då det händer. Någonting knuffar dig lätt, lätt i ryggen, en fjäderlätt beröring av en kraft du inte känner igen, som puttar dig över kanten; ett steg du aldrig vågat ta själv. Men plötsligt är du där. Dånande fartvind i skallen, svindel i din före detta mage och ett vrål av rädsla och frihet som byggs upp inom dig.
Du vet inte om kraften som knuffade dig vill dig väl eller vill dig illa, men här är du nu. I fallet. Det var oundvikligt. Vi måste falla ibland, vi kan inte hjälpa det. Men det händer att vi behöver en knuff för att göra det.
Jag börjar lära känna mina rädslor nu. Jag har sett dem speglas i filmer, böcker och dikter som alla betyder så mycket mer nu, och vi börjar lära känna varandra. Vi är som grannar med samma rutiner, vi vaknar, hälsar halvhjärtat, äter vår frukost i obekväm tystnad, trängs på grådaskiga spårvagnshållplatser och försöker liksom bara göra vår grej ifred. Men jag vet att de inte är farliga nu. Visst har de flyttat in i samma kvarter och är klistrade vid min sida, men de syns i dagsljuset nu. De gömmer sig inte i skuggorna och viskar sina budskap i mörkret; de säger det de har på hjärtat över morgonkaffet, i samtalston, lite uttråkat. Och jag, jag nickar lite slött och hummar, vänder tidningsblad, äter flingor; jag har hört alltihop förut. De kan inte göra mig något, de är bara hjärnspöken. Lite som Tyler Durden i Fight Club. De får bara så mycket makt jag ger dem.
Jag ska åka till Norge. Ibland vill jag inte, jag vill vända om, gå tillbaka. Men jag har blivit knuffad. Jag har precis tappat balansen och börjar falla. Jag är mitt i ögonblicket när rädslan är som starkast; innan jag har fattat vad som händer. Jag vet inte hur det kommer gå, jag är livrädd, jag vet inte om jag är redo. Mina rädslor upprepar sig på repeat, outtröttligt, oupphörligt. Men jag känner igen dem nu. Försöker bara ignorera dem, sätter på musik, lyssnar inte på dem. Försöker i alla fall. Och tanken på att få ge mig iväg igen - se nåt nytt, göra nåt nytt, vara någon ny - får mig att känna mig mer levande än på länge.
Jag Har Aldrig Varit Mänskligare
Jag har aldrig varit mänskligare.
En möjlighet bestämde sig för att dimpa ner i mitt knä. Ett kompisgäng i Norge får inom en snar framtid en plats över i lägenheten och där finns många jobb. Och jag? Jag som inte gör nåt handgripligt, nåt påvisbart, som spökar runt härhemma och pillar naveln? Det är som förutbestämt. Det är logiskt. Jag borde åka. Men jag har aldrig varit mänskligare.
Rädsla och Tvivel sätter in. Du vet ju vad som hände i England. Tänk om du inte lyckas få nåt jobb? Tänk om du måste åka hem en gång till, misslyckad, trasigare? Är du verkligen redo? Borde du inte hänge dig åt att reda ut trasslet i din skalle?
Jo. Absolut.
Men jag har aldrig varit mänskligare.
Är du inte trött på samma frukostflingor framför samma teveskärm? Är du inte trött på klådan varje gång du ser ett tåg, en bil, en karta? Är du inte utled på den bittra smaken när du biter ihop om dina drömmar?
Jo. Absolut.
Men jag har aldrig varit mänskligare.
Vill du göra det bara för att din omgivning tycker att du borde göra nånting, för att de inte fattar? VIll du ta den här möjligheten för att du vill ta den, eller för att du är rädd att missa den? Är inte trygghet och lugn och ro det du behöver mest just nu? Jobba kan du väl göra härhemma, om det är det du vill?
Jo. Absolut.
Men jag har aldrig varit mänskligare.
Måste du alltid göra det smartaste? Vart har din smarthet tagit dig? Kanske är det du verkligen behöver ett miljöombyte, en kickstart, en möjlighet att se om dina ben kan bära dig?
Jo. Absolut. Men jag har tamejfan aldrig varit mänskligare för jag är rädd och jag tvivlar och jag håller Rädsla och Tvivel i ena handen och Entusiasm och Äventyrslust i den andra och alla drar i mig så hårt de bara kan och ibland känns det som om jag ska gå itu. Ibland gör jag det och då släpper jag taget.
Under andra omständigheter hade jag inte tvekat. Jag hade åkt. Men det här är undantagstillstånd och trots att min omgivning kanske inte fattar så är det här det viktigaste jag nånsin gjort. Jag lägger desperat örat mot hjärtat och själen och bönfaller dem att säga åt mig vad jag ska göra, för jag vet bara inte. Jag vet inte. Men jag får inget svar. Jag tror de fortfarande överlägger.
Jag tror att det här är att vara människa. Att inte alltid veta. Att chansa, att välja. Utan att vara säker på det rätta svaret; att acceptera att det kanske inte finns något, att göra det bästa av det man i slutänden väljer. Att lyckas, misslyckas, älska, hata, gråta av sorg och lycka; att känna. Att släppa sargen och ge upp kontrollen lite grann. Att leva. Och jag har aldrig varit mänskligare än nu.
