thatsthewaywegetby

Fick idén från en fantasybok och nu är det klippt.

Tillbringar största delen av min tid för mig själv, när jag kan. Försjunker djupare och djupare i mitt eget huvud, grubblar över detaljer i timtal, omvärderar allt jag minns och vet om mig själv. Går runt bland resterna av den jag varit, begrundar mina värderingar, drömmar, mål, raserar en och annan illusion. De faller en efter en, krossas av självmotsägelser och motvilja, och bland ruinerna kikar något fram. Jag kan känna det ibland. Det känns i käkarna när jag biter ihop om en överflödig mening och ändrar den till en fråga till någon annan. Det känns i värmen i bröstet när jag tröstar mig själv. Den känns i rakheten i ryggen när jag står upp för något. Det är inte alltid jag märker det, men ibland: en liten, aldrig så svag antydan till någon annan. Hon är inte alls lika stark eller modig eller ödmjuk som jag hade hoppats, men hon är sann. Hon är jag. Hon är en början.

Det är det här jag måste göra just nu. Jag kan inte göra särskilt mycket som jag inte vill - inga sms. Inget tomt skitsnack. Inga halvsanningar om någonting. Ingen torr facklitteratur.

Däremot: mycket musik. Mycket text, sång, mycket foto, mycket piano och gitarr och hastigt nedskrivna rader i mobilen. Mycket uttryck. Nattsamtal med Hannah och doftljus som ackompanjemang.

Någonting händer här. Om jag hade kunnat rita hade jag hållit på att måla upp en ny självbild, men eftersom jag är en hopplös konstnär så sjunger jag ihop mig. Jag sjunger om alla mina trasiga bitar, saknade delar, alla gropar och hål i hjärtat som jag gröpt ur och gett till så många. Jag sjunger om att jag tackar melankolin för allt den gett mig men att det räcker nu. Och jag menar det. Jag menar vartenda ord. Skuggan av mitt nya jag lyssnar och godkänner.

Jag tror inte att det märks utåt. Det är så subtila saker som justeras, pusselbitar som läggs till som är för små för att synas, men någonting händer här. Hela jag vibrerar av det. Kanske har Parkinsonsskakningarna senaste veckorna bara varit en förberedelse för det här. Jag har ingen jävla aning. Men jag älskar det.