thatsthewaywegetby

Jag känner mig lite som ett överfullt vattenglas. Kan fyllas med en hel del, till och med lite mer än vad jag borde kunna - tills ytspänningen brister. När det fortsätter fyllas på rinner det bara över. Blir lite turbulens nere i glaset, men annars förblir jag opåverkad. Det går inte in mer. Får inte plats. Det är vad som händer när jag fastnar med blicken och glömmer av vad jag gör. Jag rinner över.

Så jag ber om ursäkt till alla som råkar befinna sig i närheten och blir nedstänkta med stressvatten och gevärseld från samhällssoldater under reträtt. Kan inte säga mer än att det är slutspurten. Sista rycket. Sista adrenalinkicken innan vi antingen blir klara eller ger upp.

Men glaset är i alla fall fullt. Inte tomt.

Och vi är inte ensamma. Det hjälper att veta. Vi är så icke-ensamma att vi sitter med vår forskningsgrupp i Jens soldränkta trädgård och kisar för att se dokumenten på datorerna. Vi är så icke-ensamma att vi desperationschattar med vårt samhällsregemente på facebook och kippar efter energi. Att vi tillbringar alla våra lediga onsdagar i skolan. Kaffekickar som en social grej. Påminner varandra om att slappna av. Fredagsfikar. Håller uppe oss. Klarar av oss.

För att felcitera The Beach Boys: God only knows where we'd be without us.

Vi kommer sparka prestaionsångestens och hetsstressens rumpor.

Dagens lilla glädje-grej: att köpa en glass och äta på hållplatsen, bara för min egen skull, för att jag kände för det.

Sweet dreams <3