thatsthewaywegetby

Underlig känsla.
På ett sätt är det för heligt för att försöka förklara, definiera, akademisera, problematisera, för heligt för att försöka klä i ord.
Underlig känsla.
Pappa visar bilder på tåget. Kan fortfarande inte fatta. Visar filmer. Allting skakar, vibrerar, dånar. Och vi var DÄR.
Underlig känsla.

14.51 och X2000 rullar in vid Stockholm C. Väderprognosen sa sol. Verkligheten säger strilande småregn och sju plus. Människornas kroppsspråk säger åhfaninteigen.
15.34 och jag och Stockholmspolare Dante har äntligen hittat varandra utanför Slussen. Vi knallar in på ett mysigt cafe, jag dricker mocca, han dricker kaffe, jag blir speedad. Vi snackar strunt i nån timme innan vi tar tunnelbanan och jag hittar pappa, hans chef och en bärs.
17.25 och McDonaldsmiddag på centralen. Ointressant.
17.57 och framme vid Globen. Jag drar i pappas jacka och fnissar oavbrutet. Vi är här vi är här vi är här, babblar jag. Pappa nickar. Vi är här vi är här vi är här.
18.09 och den trevliga sadisten vid insläppet tvingar mig att lämna in min kamera. Lite för fet, säger han. Ahmenvafan, säger jag. Känner mig slagen. Ägd. Misstrogen. Hur fan. Hur fan kan det här hända. Hur FAN? Det gör ont.
18.18 och Globen är enormare än jag mindes. Försöker uppskatta takhöjden. Misslyckas.
18.32 och Femi Kuti går på med en arme av brassinstrument och trummor och dansare och energi. Globen börjar tina, vår svenskhet flagnar en aning i värmen från deras spelglädje. Vi dansar.
19.16 och då. Då. Ett lilafärgat huvud traskar in på scen med en röd jacka och vit bas. Han ställer sig bredvid Femi Kutis basist och börjar lira. Flea. Alltså DEN Flea. Michael Balzary. Den Flea som jag har läst om, lyssnat på, väntat på i fyra månader. DEN Flea. Jag stämmer in i vrålet från publiken som väller in över Globen.
19.29 och Femi Kuti går av. Råddarna börjar rådda.
19.49 och det råddas.
19.59 och det råddas.
20.09 och det råddas.
20.19 och det råddas och det gör ont överallt.
20.29 och Chad och Jack kommer nästan omärkligt in, börjar spela, publiken tjuter som besatta, sen Flea med sitt lila huvud och gumminacke. De spelar ett fett komp.
20.30 och jag tror jag kommer dö. På riktigt. Hjärtat hamrar farligt hårt i bröstet och ögonen spärras upp så det gör ont och jag andas som efter ett maraton och där. På scen. Anthony Kiedis. Red Hot Chili Peppers är komplett. Jag inte bara drar i pappas jacka, jag sliter i den och hoppar och skriker och känner mig skitkonstig, men precis som alla andra i hela publiken. De är här, vi är här, det är nu. Underlig känsla.
Spelningen är två timmar lång. Varje låt är en ny adrenalinkick, varje litet ord från Anthony får oss att tjuta vilt. 80% av tiden är det enda som hörs i mitt huvud - förutom de 20% som upptas av ajajajaj mina fötter, åhfanåhfan jag måste dricka - OHMYFUCKINGGOD is that ACTUALLY Anthony-fucking-KIEDIS? Jag kan inte greppa det. Det slår mig att det här mycket väl kan vara det största jag nånsin varit med om, kanske KOMMER vara med om. Ändå är jag faktiskt med om det, just här, just nu.
Underlig känsla.
Jag kommer aldrig kunna förklara det här rätt, men förstår ni vad jag menar när jag säger att jag älskar dem? Inte bara bandet, men medlemmarna i det; att jag älskar dem så det nästan gör ont?
På ett sätt är det för heligt för att försöka förklara, definiera, akademisera, problematisera, för heligt för att försöka klä i ord. Kanske borde jag inte ens försöka. Kanske räcker det med att säga att det var precis lika bra som jag hoppats, och bättre ändå.
Underlig känsla.