thatsthewaywegetby

Jag skiter i.

Jag skiter i franskaläxor och engelskaläxor och tråkiga sms. Jag skiter i dåliga kommentarer och idioter och hånfullt höjda ögonbryn, jag skiter i måsten och borden och andras fucking förväntningar. Istället går jag på bio, dricker måndagsbärs och spelar pingis. Tar kvällspromenader, lyssnar på blues. Tar upp kontakter, fotar. Ser på film, bakar bröd. Skiter i måsten och borden och andras fucking förväntningar och det skrämmer fan livet ur mig.

Jag känner inte igen det här, vet inte vad som händer. Det här är så olikt mig. Förnuftsfjanten i mig revolterar, bankar på väggarna av mina beslut och försöker förändra dem, försöker men misslyckas, blir överröstad. För det finns något nytt nu. Ett lugn som liksom börjar definiera mig, förändra mig, ett lugn som börjar färga verkligheten i fler färger, möjligheter. Det skrämmer skiten ur mig men jag älskar det. Det är nytt och jag behöver det. Det är som om saker rinner av mig, som om alla de där tunga extra kilona förnuftsfängsel och ruttna ramar har dunstat bort. Jag vet inte varför. Jag vet verkligen inte varför, jag vet inte vad som har hänt, vet inte hur eller när.

Om det verkar som att jag inte riktigt är mig själv så kan det nog stämma. Eller så är jag den jag håller på att bli. Jag vet inte. Men det här är nytt och efter arton år av samma vardag så behöver jag det. Jag behöver nåt nytt. Jag behöver förändra och förändras. Och det här är bra. Så döm mig inte om jag inte dyker upp på någon lektion, inte svarar på sms, går på bio istället för att plugga. Jag är under ombyggnad. Gör om min flagnande fasad, isolerar sprickor där det drar, dekorerar om. Älskar det.

Dagens lilla glädje-grej: att bli bombad av ilskna sms som klagar på lektionen jag bangar.

Sweet dreams <3