thatsthewaywegetby

Jag sitter på bussen och tjejen mittemot mig luktar rutten fisk. 

Jag vill inte tänka det för det är så elakt men tanken har etsat sig fast, och jag vrider huvudet i en lätt onaturlig vinkel mot fönstret för att undvika lukten. Och jag är sen. Hjärtat bankar av stress och oro och koffein och utanför fönstret snöregnar det. Busschauffören chillar stenhårt. Snackar med resenärer och tar det lugnt på hållplatserna. Min jobbintervju börjar om fem minuter och jag vet inte ens hur långt det är från hållplatsen till byggnaden jag ska till. Jag försöker tänka lite zen, lite tao: finns det en lösning till problemet? Ingen idé att oroa sig. Finns det ingen lösning? Ingen idé att oroa sig. Så ja. Nej. Jag flippar ur. 

Jag kubbar över några övergångsställen och stormar flåsande in i en lobby nånstans och fyller i ett besöksformulär i recpetionen. En handfull människor betraktar mig under tystnad. Jag frågar tre gånger vilket datum det är innan jag hör att tanten i receptionen står och upprepar fifth. Fifth. FIFTH. Jag ler dumt och ger henne pappret. Tanten vinkar till en man och säger we've got another one for you. Killen nickar, och med vår lilla grupp i släptåg tränger vi oss in i en hiss och hamnar i en sorts konferenslokal där vi fyller i papper och sedan gör vi ett testsamtal där vi pressar en imaginär bidragsgivare på pengar för cancerforskning. Det är det jobbet går ut på, alltså. Som en telefonförsäljare fast de kallar det fundraiser. För välgörenhet, alltså. Cancer och Röda Korset and shit. 

Jag vet inte. Det går okej. De ber mig komma tillbaka dagen efter för att ha en träningsdag. Jag ler mitt charmigaste leende, lämnar in mina papper och säger cheers, see you tomorrow. 

Jag går hem och flänger ihop vad jag än kan hitta i frysen, blandar pasta med spenat med quornfärs med sweet chilisås och äter lite besviket och väldigt snabbt innan jag bättrar på sminket och power walkar till secondhandaffären jag precis börjat volontärjobba i. Och. Jag måste få säga. Det är så trevligt. The store manager, Richard, skämtar ofta och skrattar mycket, och första gången jag träffade honom började han kalla mig Lis. Så när jag ropar på honom från lagret hojtar jag Rich! Hey where you at yao, och han skrattar högt och gör en kopp te till mig. Två-tre timmar förflyter på liknande sätt. Jag lär mig kassan och rotar fram CD:s och price tagar kläder och badmattor. Småpratar med folk och medarbetare. Är förvånansvärt trygg. Trivs. Sen går jag hem och kollar på Harry Potter.