Tough Love

Jag sitter på Älvsnabben mot Klippan och tappar förståndet. Vattnet är blygrått och mitt ansikte är bedövat av vinden och jag vill gråta. 
Den här sortens förvirring är inte ens rolig. Har jag drömt ihop fyra månader? Åkte jag nånsin till Brighton? Lämnade jag ens Göteborg? 
Det är som tiden har stått stilla här. Vi går fortfarande till Sticky Fingers och pimplar vitvinsglas och snackar ljuvligt mycket strunt och jag spelar piano och glömmer skölja ur yoghurtpaketen och dricker te som smakar projektarbete och känner mig lite instängd. Jag kan det här. Jag kan det här. Alldeles för bra. 
Jag hänger upp verkligheten på småsaker. Jag går runt i kläder jag inte kunnat ha på flera år för jag har rasat i vikt nu. Jag chattar med Malek i timtal, bara för att försäkra mig om att jag inte hittat på honom. Det är så sjukt. Det är som att leva med konstant déja vu. Och det är nyårsafton och jag vaknar med en tanke som tar luften ur mig: fan. Jag åker tillbaka imorgon. 
Tanken på jobbet får mig att tappa balansen. Någon säger telefon och jag vinglar till, jag berättar om en jobbarkompis och måste hålla mig i något. Pappa frågar hur är läget och jag börjar gråta. Jag vet inte vad det är men jag har aldrig hatat något så mycket. Vänner och familj och pojkvän ler och säger att det är naturligt att hata sitt jobb. Mina ögon bränner och jag skakar på huvudet, nej, ni fattar inte, det är mer än så, det är bortom att bara otrivas, jag går fan sönder varje gång jag går dit. Och ni ler igen och säger okej men ni förstår fortfarande inte. Det är okej. Bara ni fattar att det suger just nu. Att jag är ihålig och trasig just nu. Att jag bara behöver kärlek just nu. Att det är tufft just nu. 
Och det är nyårsafton och jag ska käka middag med familj och sen fira in 2013 med vänner. Det är bra. Jag spelar mycket gitarr och har sjungit mig hes och träffar Alice och det är bra. Jag dricker en jävla massa te och Skypar med Malek och stökar till mitt rum och provar förundrat gamla kläder och det är bra. Det är tufft just nu men det finns saker som är bra. Jag klamrar mig fast vid det och Alice ger mig choklad och det är bäst. 
Gott nytt år, vänner. Jag skriver en årskrönika nån annan gång. Nu ska jag fucka upp mina fingertoppar lite mer på gitarren och sen pressa ner fötterna i mina skyhöga klackar. Kärlek. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0