thatsthewaywegetby

Dagens femte tekopp och rivstart.

Självklart pluggar jag. Jag pluggar tills fingrarna brinner och bränner och huvudet bultar och datorn dör igen.

Men sen... slutar jag. Tar på mig mystofflor, knaprar på en chokladbit, lyssnar på Bon Iver och tar ett ögonblick att meditera över de senaste dagarnas spröda, ömtåliga, vackra små saker.

Måndag eftermiddag och jag står på busshållplatsen och går på bussen som kommer, och en tjej kommer springande i backen, och hon är rätt långt borta, och jag ställer mig i dörren och kisar mot henne, och hon kommer aldrig hinna, och bussen börjar stänga dörrarna, och jag sätter axeln emot och tjejen springer, och jag ställer mig ivägen för dörrarna en gång till, passagerarna börjar blänga lite, tjejen springer, och tio meter innan hon når dörrarna sätter jag mig på en sittplats och ser ner i telefonen, och jag vet att hon aldrig kommer veta att det var jag som höll bussen, och hon går flåsande förbi i mittgången. Jag känner igen henne, vi tar samma vagn på morgonen. Hon tittar inte på mig.

Söndag förmiddag och vi ska till brunchen med syster yster och Ben, men vagnen kommer inte, och vi står och stampar och sträcker på halsar och spejar men den kommer inte, och pappa och Ben går och hämtar bilen, och en tjej frågar mig och mamma och syster yster om vi hört nåt om vagnen, det har vi inte, men vi tror turen är inställd, och tjejen ser beklämd ut, och mamma frågar om hon har bråttom, och tjejen sneglar reflexmässigt på klockan, hon ska med en buss, och mamma frågar om hon vill ha skjuts av oss, och hon rodnar lite och tackar så väldans, och när pappa kommer körande så skrattar vi allihop och jag sitter i mammas knä med nacken i konstig vinkel under biltaket.

Måndag förmiddag och jag ser en kompis i cafét, och jag har inte sett henne på en dryg månad, jag vet att hon har haft det tufft, och jag lägger en hand på hennes arm och hon svänger runt, jag strålar och ger henne en hård kram, och jag kan inte med att fråga hur läget är, så jag säger att jag är så glad att se henne, och hennes trötta tacksamma leende stannar kvar i flera timmar.

Tisdag eftermiddag och jag får en presentkalender innehållande vardagsbrytande ljuspunkter som ett evenemang på facebook, och jag läser beskrivningen med allt fuktigare ögon, och när jag kommit till slutet sitter jag med ett dumt leende och svidande tårar i ömma ögon, och Perth går på repeat i högtalarna, och ibland är min vansinnigt vanliga vardag bättre än vad jag förtjänar.