Budapest 2.0/München
Inte mycket har ändrats i Budapest när vi svettiga och lyckliga rullar in på måndagskvällen. Felix har slutat, Liz vickar en bit bort, men Johnnie Walker dansar barbröstad som vanligt, Mick pratar fortfarande bred australiensiska och Kyle är lika cool som han brukar. Vi känner oss hemma direkt. The Swedish Girls are back, hör vi nån som ropar på balkongen, vi går och duschar. Och allt är precis som vanligt.
Vi hänger med ett gäng engelsmän samt två kanadensare, varav en blir vår bästis och går på himmelsk second handshoppingrunda med oss. På kvällarna sjunger vi kareoke, klär ut oss (mig) till pepparkaka, och dansar tills vi stupar i mjuka våningssängar. Det är precis som det brukar. Vi har en vardag där, en mycket mycket bra vardag. Någonting i mig känner sig störande hemma. Jag tror det är därför det tar så plågsamt mycket emot när vi åker därifrån, igen, igen. Varje steg mot stationen sliter sönder mig lite mer, så jag tänker inte, jag gör mitt bästa för att sova på golvet i en kupé på väg till München, på väg hem.
München är MYCKET svalare. Cirka 20 grader svalare (vilket såklart säger mer om hettan i Budapest). Vi tar oss till vårt hostel, som är ett tält innehållande 100 sängar. Det är fuktigt och kallt. Vi somnar direkt.
Dagen tillbringas med att sova i en park. Kvällen är händelselös.
När vi vaknar åker vi till Dachau och blir urblåsta. Vi kan inte fatta det. Får kväljningar. Men vi enas om att vi är glada att vi åkte dit, att det är bra att det gör ont.
På kvällen sitter vi på Starbucks och väntar på tåget som ska ta oss till Köpenhamn, och därifrån vidare till Göteborg. Jag kan inte vara glad för det, jag försöker, jag menar, det ska väl bli skönt, eller hur, att få sova i sin egen säng, slippa allt ansvar, visst?
Ett sammanbitet litet leende: yup. Asskönt.
Ses i veckan, vänner. Ha det.
Vi hänger med ett gäng engelsmän samt två kanadensare, varav en blir vår bästis och går på himmelsk second handshoppingrunda med oss. På kvällarna sjunger vi kareoke, klär ut oss (mig) till pepparkaka, och dansar tills vi stupar i mjuka våningssängar. Det är precis som det brukar. Vi har en vardag där, en mycket mycket bra vardag. Någonting i mig känner sig störande hemma. Jag tror det är därför det tar så plågsamt mycket emot när vi åker därifrån, igen, igen. Varje steg mot stationen sliter sönder mig lite mer, så jag tänker inte, jag gör mitt bästa för att sova på golvet i en kupé på väg till München, på väg hem.
München är MYCKET svalare. Cirka 20 grader svalare (vilket såklart säger mer om hettan i Budapest). Vi tar oss till vårt hostel, som är ett tält innehållande 100 sängar. Det är fuktigt och kallt. Vi somnar direkt.
Dagen tillbringas med att sova i en park. Kvällen är händelselös.
När vi vaknar åker vi till Dachau och blir urblåsta. Vi kan inte fatta det. Får kväljningar. Men vi enas om att vi är glada att vi åkte dit, att det är bra att det gör ont.
På kvällen sitter vi på Starbucks och väntar på tåget som ska ta oss till Köpenhamn, och därifrån vidare till Göteborg. Jag kan inte vara glad för det, jag försöker, jag menar, det ska väl bli skönt, eller hur, att få sova i sin egen säng, slippa allt ansvar, visst?
Ett sammanbitet litet leende: yup. Asskönt.
Ses i veckan, vänner. Ha det.
Kommentarer
Trackback
