Da

Och jag måste få säga. 
Privyet, kak vaschi dela? 
Spasiba, u menya'wschte chorosho. 
Eller: 
Marhaban, keef halak? 
Ana kwayas, shukran. 
Jag kan hälsa och fråga hur läget är. PÅ BÅDE RYSKA OCH ARABISKA! Haha! Fattar ni! 
Nej, antagligen inte, för jag fattar inte riktigt själv. Varför jag sitter och fnissar som en femåring, alltså, varför jag går runt i lägenheten och mumlar på ryska och arabiska för mig själv, varför jag tycker det är så överjävligt kul. Och det spelar väl ingen större roll, egentligen. Men jag har en teori. 
Min teori är att jag de senaste månaderna, sen studenten, alltså, har varit så trotsigt och desperat inställd på att jag tamejfan inte ska plugga igen på minst ett år, kanske mer, antagligen mer, för tanken på att gå tillbaka till nåt som liknar gymnasiet har bara gett mig spykänslor. Sen har jag också supit bort alla mina hjärnceller på pubcrawls ute i Europa samt på Queens uteservering. Jag har inte orkat tänka. Jag har viftat med handen åt min före detta intelligens och sagt visst, visst, jag kommer till dig snart. 
Det var innan jag fick sparken från mitt jobb. Innan jag började prata om att åka Transsibiriska Järnvägen. Innan Malek lärde mig att presentera mig själv på arabiska. Så igår YouTubade jag crash courses i ryska och arabiska. Och satt och skrattade lyckligt för mig själv, upprepade förundrat fraserna som knastrade genom högtalarna, smakade på orden, satte ihop små meningskonstruktioner, överföll Hannah och Elin när de kom hem från jobbet, PRIVYET, KAK VASCHI DELA BITCHES, presenterade mig själv på facebookchatten för en imponerad Malek, sög åt mig allt nytt som en råuttorkad svamp. Och jag kan inte låta bli att le vänligt åt mig själv, för det blir så tydligt: jag älskar fan fortfarande att lära mig saker. Inte att plugga. Nej. Men att lära mig. Jag är en kunskapsslampa och min nyfikenhet en stenhård pimp. Det ändras inte bara för att jag tagit studenten eller supit bort min intelligens. Jag är fortfarande nyfiken. Nya språk får det fortfarande att kittlas i hjärnbarken på mig. Och jag ville bara säga det. Jag är så trött på jobbansökningar och pengaknussel och denna ständiga fucking oro, men jag är fortfarande nyfiken. Och jag kan fortfarande lära mig ryska och arabiska. Trots att jag är luspank och arbetslös. Hah. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0